Nordvest-Passagen. (Af John Lemoine.) I. Ibland vårt århundrades underverk gilves intet, som kan jemföras med den stora rörelse, som går ut på att förena de spridda delarna af menniskoslägtet. Framdeles skall det hvarken finnas stängda riken eller stängda hamnar; de gamla skrankorna störta ned och bortryckas af civilisationens segerrika ström. Man har sett huru den gamla verldens sista förskansningar, China och Japan, blifvit angripna ifrån tvenne håll på en gång, från Europa och Amerika, och huru menniskoslägtets tvenne förposter möttes i det medlersta riket, sedan de färdats rundt omkring jorden. Men när man kastar en blick på kartan, så ser man hvilka oerhörda omvägar de sjöfarande måste göra, i det de för att komma ifrån Europa till Ostindien måste taga vägen förbi Goda-Hopps-Udden och kringsegla Afrika och, om de ifrån Nord Amerika vilja till Asien, så måste de kringsegla hela det amerikanska fastlandet. I århundraden hafva de derför sökt efter en genare väg norr om Amerika genom den eviga isen under Nordpolen. Det är denna väg man har kallat Nord-Passagen, som skulle förena Davis-sundet i Atlantiska hafvet med Behrings-sundet i stora oceanen. Blefve en sådan väg funnen och vore möjlig att komma fram på, så skulle den leda nästan i rak linja från England till Japan. De engelske sjöfarande hafva sökt efter den i mera än trehundra år; ja, tideböckerna säga, att man sökte efter den redan i åttonde århundradet. Anda sedan Henrik d. 8:des tid hafva Engelsmännen oupphörligt utsändt expeditioner, för att upptäcka den nya vägen till Indien; de berömdaste namnen i upptäcktsresornas historia, Humphrey Gilbert, Ross, Parry, Franklin, äro förbundna med dessa farliga och ärofulla upptäektsförsök. Nya namn hafva under de sednaste åren blifvit fogade till denna lista, och helt nyligen kom den underrättelsen till England, att Nord-passagen ändtligen blifvit funnen. Denna underrättelse meddelades af en engelsk sjöofficer, som sjelf tillryggalagt vägen från det ena hafvet till det andra genom Ishafvet. Han är den förste, som seglat in i detta haf från den ena sidan och seglat ur det från den andra; han hade seglatin deri genom Behrings-sundet och lemnat det genom Davis-sundet. Hittills var kapiten, nu amiral, Parry den, som gjort de största upptäckterna i dessa trakter. Davis-sundet och Baffins-bugten föra till en öppning, som kallas Lancaster-sundet. Har hade kapiten Ross stannat i den tanken, att det var en bugt, icke ett sund. Kapiten Parry framträngde vidare, upptäckte Barrow-sundet och Melville-ön, och hade således framträngt 900 (eng.) mil längre i isen än någon af hans föregångare. Melville-ön är den sista punkten af den kända verlden, som är angifven på kartan, och som är Nordpolen närmast. Kapiten Parry tillkommer äran, att hafva tillryggalagt halfva vägen af Nordpassagen från vester, under det att kapiten Mac-Clure tillryggalagt den andra hälften från öster; den yttersta punkten nemligen, som nåddes af 1819 års expedition, ligger endast omkring 60 AAAAA —E— Re