han var en så ovärdig sader åt ett sådant barn, och ban tvingade barnet att gifva sig den sördersvande drycken. Och då han genom den nya brännande styrkedrycken blifvit nog upplifvad att åter kunna stå upp och gå, gick han ut — och till krogen. Så var hans lif en lång tid en kedja af elände och sjelfförbannelser, blott afbrutna af nya rus. Huset hade sjunkit i djup fattigdom och sjönk för hvar dag djupare. En morgon, då Hawkins, sjuk till sinne och kropp, efter föregående dagens rus, vaknade i sin säng, befallte han som vanligt Hanna att gå och skaffa sig bränvin. Men flickan ville icke gå. Hon bad innerligt: Dear father! Icke i dag! kära fader! Och hon gret. Fadren böd henne i vredesmod att lemna rummet. Ensam steg han upp och gick med stapplande steg till det vanliga stället. Här hade emellertid en besynnerlig scen föregått, svår att förklara, utan en hemlig högre inverkan. Dryckesbröderna voro redan der tillsammans vid de fyllda flaskorna, då en af dem säger: Ådet är likväl bra tokigt att vi skola sitta här och förstöra oss blott för att göda det här svinet! (menande krogens ägare!). De andra instämde. Någon sade: tänk om vi från denna dag icke skulle drlcka en droppa mer! Det ena ordet gaf det andra. Männerna upprättade hastigt ett förbund och uppsatte en skrift i hvilken de med ed förpligtade sig till totalt afstående från starka drycker. Och när Hawkins kom in på krogen, mötte honom dryckesbröderna med nykterhetsplakatet och ropade: agkrif under! Skrif under! Öfverraskad, öfverväldigad, nästan utom sig. skref han sitt namn till de ondras. Utan att ha förtärt en droppa bränvin, hastade han nu hem, liksom i ett nytt slags rus. Han sann sin hustru och sin dotter tillsammans. Han kastade sig på en stol och kunde blott utropa: det är gjordt! det är gjordt! Hans blekhet och förvirrade utseende förskräckte dem; de frågade hvad han gjort? Jag har undertecknat nykterhetslöstet (the pledge) utbrast han ändtligen. Hanna och hustrun kastade sig om hans hals. Alla tre greto glädjetårar. Det var från denna punkt, från denna krogscen, som den rörelse utgick, som sedan spridde sig med blixtens snabbhet genom Förenta Staterna, drog hundratusentals menniskor med sig, och växte till en mäktig mur att motverka den dryckenskap, som likt en svallande sjö hade sedan en tid begynt sprida sig i landet, indragande personer af alla klasser. De sordna dryckesbröderna på krogen i Baltimore gjorde sig till nykterhets-predikanter och under namn af the Washingtorians gingo de, och flera med dem ut att hålla tal i städerna och på landet till folksamlingar, hvarvid deras egen lifs-erfarenhet gaf färg och lif till att utmåla dryckenskapens fördömelse, och det rena lifvets sällhet. De kommo till Boston. Hawkins var med. Man hade uppmanat honom att tala; men han var af naturen iogen talare och kunde knappt förmås att uppträda. Han gjorde det dock på mångas uppmaning. Marcus Spring var närvarande vid detta tillfälle och han omtalade det en gång för mig. Hawkins, då ban uppträdde, begynte med dessa ord: I have been a drunkard! men tystnade tvart liksom öfverväldigad af sina minnen och af stundens högtidlighet. Den talrika församlingan ropade till honom ord af uppmuntran och välkomst, och ingaf honom nytt mod. Han återtog ordet, men blott för att berätta historien om sitt förra elände och om lilla Hannas förhållande till honom. Enkelheten i berättelsen, dess inre skönhet, mannens djupa rörelse som berättade den, allt gjorde en djupt gripande verkan. Den ena efter den andra i försemlingen uppstod och talade ord ur lifvets eller bjertats innersta sanning. En röst bland mängden utropade: gifves det hopp äfven för mig?!t Ja, ja! ropade andra, kom broder, kom skrif under! Vi vilja stå er bi! .... Tusentals personer skrefvo denna afton sina namn på nykterhets-förbindelsen, som Hawkins lade fram. Den goda Marcus sade att han blef så lifvad och så rörd af detta uppträde, att äfven han steg upp för att i församlingen uttala sin glädje deröfver; men knappt hade han sagt två ord, förr än han — kom af sig, glömde hvad han ville säga, och satte sig ned åter med fast föresats att aldrig mer uppträda som talare. Denna omvändelse-historia är i grunden rätt besynnerlig. Ty den verkande orsaken utgår ej af den lilla hjeltinnan deri. Men jag tror att hon stod i hemligt förbund med en god engel, och att den hade funnit sin väg till krogen denna morgon och hviskat i mannens öra att lura krogens värd. En listig liten slickengel helt säkert! . .... 0 m22