Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1854, sida 1

WWWWW— ———— bedja för dig och för alla och den arma jungfrun också. Carl Algotson, den starke mannen, vågornas son, hade gjort sig till vårdare åt en ung svag döende flicka. Han satt vid hennes bädd, han läste för henne, talade för henne, mild som en vårdag. Med tysta steg gick och kom han, och hans hufvud var outtömligt i uppfinningar för hennes beqvämlighet och nöje, ty kärleken, den rena, himlaburna kärleken bodde i hans hjerta. Och Rosa såg så tacksamt på honom och log så förklaradt då han såg på henne. — Carl! sade Rosa med matt röst, jag är så nöjd att skiljas från jorden. Jag har förlåtit allt ... Jag har varit mycket svag .... och nu — då jag skall hem ... då känner jag, att jag lemnar mycket qvar hårnere — det ädlaste, det renaste tager jag med mig upp till Guds ljusa tempelgårdar — ett minne, renadt af smärta och lidande och din höga,rena kärlek, som nn låtit mig ana en himmel redan härnere ... tack min vän . . . jag vet nog att du ej glömmer din Rosa och att du blir lycklig. Då sommaren tog farväl af norden och blommorna lade sig ned till vintersömnen och sånl