Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1854, sida 1

Z ö garne i skogen slydde till palmernas land, då slydde Rosas ande han till sitt hem. Carl satt en aston och såg på den slumrande Rosa, som lutat sig mot honom. Döden kom så ljuf, så lätt, hon såg upp mot honom och hennes läppar rörde sig sakta. Med en suck hade hon lemnat jorden och Carl Algotson tryckte till sitt bröst Grennas Ros, vissnad och kall för sin kärleks skull, domnad för den bortflugna sjarilns kyss. En klar tår rullade ned för den manliga kinden och han störtade ut i den stormiga höstnatten och stred med smärtans härar och segrade, ty ingen såg honom gråta en enda tår. Huru mången fördömmer ej en svaghet, sådan som Rosas? Men dessa hafva aldrig älskat med hennes glöd. Må du betrakta berättelsen om en romantisk passion som blott en dikt af romanskrifvaren, eller poeten — gå till djupet af hvarje menniskohjerta och man skall finna att ytan kan vara förstelnad genom verldsliga bekymmer, genom tusende bestyr eller bildad enligt umgängslifvets fordringar, men i hvarje hjertas djup doljes slumrande gnistor, äfven hos dem, som synas kallast — låt dessa gnistor okufvade uppbläsa och de blifva förtarande, våldsamma. Ä Mannen lefver för så mycket, han söres ut i den bullrande verlden och upptages af ströf