Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1854, sida 3

0 ( I 144 — ot eo M — ner och renskrisning. Beträffande branden å badhuset, förklarade A. sig sålunda: Nyårsdagen på förmiddagen bade A. och Jonsson, jemte några andra bekanta, söretagit sig en spatsertur utåt vägen som leder till Gamlestaden, hvarunder de besökt atskilliga ställen, der förplägning af diverse sorter spirituosa intagits. Vid återkomsten till staden hade A. och J. skiljt sig från det öfriga sällskapet, hvarefter J. bedt A. komma hem till J. på eftermiddagen, dervid A. invändt att sädant icke ginge an, då J:s hustru läg i barnsäng; men J. förklarade all, detta oaktadt, skulle A. vara välkommen, och kunde A. förebära att hans egentliga besök gällde systern. Med anledning häraf begaf sig A. på eftermiddagen omkring kl. 5 till J:s bostad i badhuset. Att A. då var något rörd det erkände han, men påstod att J. varit vida mera ankommen. Hos J. befunno sig flera fremmande personer, hvilka, sedan man druckit th och toddy samt tillbragt nägra timmar med kortspel, aflägsnade sig. A. deremot hade stannat qvar, tills man började tala om att J:s barn skulle gå till sängs, då J. bad A. stiga ned uti ett af badrummen, dit J. åtföljde A., dervid pigan lyste dem med ett ljus, hvilket hon satte på bordet. J. tillsade nu pigan att taga ned mat ät A., hvarvid denne utlät sig: företradesvis skulle jag önska något salt, om sådant vore att tillga. Sedan maten blifvit nedburen, deribland äfven befanns något Åsalt, hade A. ätit deraf, men J., som låg på soffan, icke förtärt det minsta. Under samtalet på tumanna hand hade J. biifvit uppbragt öfver ett yttrande af A., hvilket hade till följd att J. tog ljuset och gick ur rummet, föregifvande sig skola soka rätt på drängen Claes; men om J: gick ut i förstugan eller i badstugan, det kunde A. icke erinra sig. Under det att A. kort derefter höll på att antända en stryksticka, för att röka cigarr, kom pigan in uti rummet med ljus, hvilket A. ullsade henne att lemna der, enär strykstickorna, som han fätt i J:s rum, icke dugde. Detta efterkom pigan, som aflägsnade sig. Sedan A. en god stund väntat på J., men denne icke lät höra af sig, gick A. upp i trappan till J:s rum och frågade hvar J. nölle till, men fick till svar, att man icke visste det. A. återvände då till badrummet, der han lade sig och, som han förmodar, inslumrade, hvilket fortfor tills dess J. kom inrusande i rummet och ropade: elden är lös. Förskräckt häröfver sprang A. ut på gården, och bemärkte då eld å den del af vinden, der drängkammaren varit belägen; men erinrande sig J:s hustru och barn, skyndade ÅA. upp i trappan till deras rum och ropade: rådda, for Guds skull rädda! Sedermera hade A. bitradt vid eldsläeknings-arbetet. Försakrande A. dessutom på det bestämdaste, att han icke varit på vinden vid drangkammaren eller mött J. i trappan dertill, som denne oriktigt uppgifvit, utan bade A. blott en gång varit utom badrummet, då, när han i trappan till J:s rum, efterftågat denne, hvilket allt A. sade sig kunna, om så påfordrades, med liflig ed bekräfta. Mänadskarlen Jonsson begärde derefter att få göra åtskilliga beriktiganden uti sin förra berättelse. Så medgaf nu J:n att han Nyårsdagen på förmiddagen varit i sällskap med A:n, och bjudit denne bem till sig på eftermiddagen, samt att J:n, då han lemnat A. i badrummet, tagit ljuset med sig, hvarefter J:n tvenne gänger varit uppe i sin kammare, Senaste gången för att hemta en nyckel till det badrum, der J:n ämnade stanna, tills A:n skulle gå. Hvaremot J:n i öfrigt vidhöll hvad han vid förra rättegängstillfället uppgitvit. Tilläggande J:n att han, dagen efter branden, blif. it inkallad uti ett rum i stora badhuset, der A:n och dennes syster, Sosia, som ar i tjenst vid inrättningen, befunnit sig. A:n bade då frågat J:n om det vore sant hvad man för honom omtalat, att J:n skulle ha berättat för 2:ue poliskonstaplar att A:n varit orsak till branden. J:n gemälte då att han väl yttrat sig sålunda tll Sofia, men icke till någon annan. Derefter utlät sig A:u att om J:n ville ,skona, honom, så skulle Sofia ersatta J:ns förlust, hvarjemte A:n ville införa en anuvus i tidnngarne om den olycka som drabbat J:n, då denne kunde pärakna att få skadan fullt ersatt; men ulle J:n icke ,skona A:n, så förklarade denne att han skulle gå och dränka sig. Detta ytwande bestreds af A:n, som sade sig väl ha frågat J:n, i systerns närvaro, om denne uppgifvit A:n vara orsaken till branden, derpå J:n lemnat ett undvikande svar, men aldrig hade A:n erbjudit J:n någon ersättning eller talat om att dränka sig; åberopande A:n harutinnan systern, som, vitsordande brodrens uppgift, i osrigt hade sig föga bekant om förloppet vid eldsvådan. Jonssons piga hade äfven några tillägg att göra, hvilka till en del bestyrkte riktigheten af A:ns uppgifter om tilldragelserna kort före eldens utbrott. Hvar