är alldeles omöjligt; och det är dock detta, som väl borde utgöra i denna tid hufvudföremålet för min korrespondens, då ingenting annat passerar; då regeringen tyst och hemligt bereder de ännu lofvade propositioner, alla embetsverk tagit sig jullof, alla korporationer förtro sig till det beståendes fasthet och sjelfva skråvännerne tystnat, i afvaktan på hvad fyra eller sex armar i borgareståndet kunna för dem uträtta. Det är sålunda först med det nya årets första dag, då motionernas tid inom rikets ständer väl är slutad, och lyckönsknings-motionen vid nyårsvisiterna lyckligtvis icke hör till goda tonen, som man kan börja att andas; att samla och bemöta de orediga antekningarne om hvad man hört och sett, samt försöka att deral draga liten nytta: hoc est, våga en och annan slutsats, af denna oordnade opinions-rörelse, detta flöde af så kallade öfvertygelser och åsigter och önskningar, hvilket nu söker sig en afledning till de vanliga rikets standers allmänna och enskilda utskott — samt derutöfver i ej obetydlig massa till det serskilda bränvinsutskottet, kommande dock säkert att forssa i de tio remissriktningarne under de två första veckorna af nya året. Det är nu först, som man kan tänka på, att mera ostörd öfverskåda hvad regeringen verkligen i sina propositioner kunnat på allvar åsyfta: ty såsom bekandt är bruka de vara beräknade så, att de tåla vid diverse afprutningar: samt hvad som kan utsofras, såsom förtjent af allmännare uppmärksamhet och af opinionens understöd, utur de tusende memorialen och förslagen från enskilde riksdagsmän. Detta torde nu få blifva föremål för en utredning, som möjligen kan lemna tillfälle att förenkla frågorna och förtydliga, hvad som hufvudsakligen kan blifva riksdagens systemål. Annu kan man dock endast bilda sig ett ytligt begrepp derom, och detta begrepp lofvar i sanning icke mycket. Man tycker sig nemligen höra, från regeringens, likasom från embetsståndens sida, endast det vanliga ropet: mera penningar! och under det att de begge folkvalde stånden ropa: mindre skatter, mindre utlagor, mindre onera! hör man äfven ibland dem, mera än vanligt, likt ett echo från riddarhuset och prelatkammaren pengar! Huru nu all denna penning-lystnad skall kunna förenas med konservatismens förkärlek för det bestående, hvilket som man vet, är ett evigt dödt kapital, eller på sin höjd ett vågadt kapital, mot usel ränta, då deremot samhällsförbättringarne allena kunna bjuda högre askastning, detta är ännu för åhöraren en gåta. Men den löses väl på det vanliga viset, att nationalarbetet får trälande frambringa det föregifna nödvändiga under det nöden vänder sig allt mer till de arbetet förläggande klasserna, och pauperismen rekryterar styrelsens pretorianer, förvaltningens arbetskompanier, och fängelsernas celler. Dock — hvarföre dessa mörka tankar? Vi se ju ett och annat tecken till ökad verksamhet, stigande intresse för de allmänna angelägenheterna! vi finna till och med på vårt riddarhus röster för större komunal-friheter, och det är väl der som man skall finna den rätta jordmånen för statens herligaste växtlighet! Ja, låtom oss då ej förlora modet. Hvem vet om måhända vi äro nog lyckliga, att under sökandet ibland riksdagsluntorna efter litet menniskokärlek, något allmän anda, en bit sundt förnuft och om möjligt välberäknad hushållsanda, vi få se en ny regering uppträda, att trösta och hugsvala det klagande folket, och göra konung Oscars spira lyckosammare för Svea land! Man kan ej såsom uppriktig vän af sitt fosterland annat än önska, att ödet måtte snart afhjelpa, hvad folk-opinionen, i hvilken mången ju vill se en högre röst, icke tyckes kunna i vårt land uträtta. Det har föresallit mig, som inst dan oaoanam (homlioa utckattott yufhasonna