Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1854, sida 1

lek starka qvinnan och ett segrens leende flög öfver hans vackra drag. Rosa lefde nu några dagar lycklig, tömmande den första, den unga berusande, starka, kärlekens kalk. Med blödande, men dock förhoppningsrikt hjerta skiljdes hon vid Antoni, som skulle återkomma nästa vår och skulle under vintern skrifva till Rosa, som med barnslig glädje väntade hans bref. Och bref fick hon. Hon jublade inom sig då hon tryckte till sitt hjerta dess rader, skrifna af den kära handen. Hon darrade då hon bröt sigillet och en verld af rika känslor öppnade sig för hennes själ då hon läste de svärmande, tjusande orden. Hon gömde brefvet under sin hufvudkudde och läste om det hvarje dag till dess hon kunde det utantill och läste det ännu och hoppades på ännu ett — hoppades och väntade och ursaktade honom i sitt hjerta; och månader förgingo och Rosas längtan började dö och begrafvas likt gäckade förhoppningar i allmänhet. Rosas kind började blekna och ögonen blefvo mattare efter de långa sömnlösa nätterna. Hon led de qual hvilka härja grymmare än allt annat —tvislets. Tvislet är för qvinnan — förtviflan. Heldre än förlora tron på den hon älskar bringas hon att tro på omöjligheten. Den arma Rosa uppgjorde i sitt sinne