Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1854, sida 1

A— — — ha någon öfvergång, att den renaste, skönaste strängen hade brustit på hjertats stränge-spel. Och huru osta liknar ej hjertat ett osfullstandigt instrument, en lyra hvarpå fattas strängar och hvarpå vi tvingas att anslå glädjens ton, på dess åt sorgen och smärtan helgade strängar. Så var det med Rosa: hon var stark och syntes blek, men lugn vid sin sars vårdande; men då allt var slut, då grafven jemnats öfver hans stost och hon satt ensam i det tysta hemmet, då föll det arma sörtvislade modet och hon öfverlemnade sig hejdlöst åt sin smärta. Tante Elisabeth kom snart och hämtade ut sin lilla Rosa och sade att de nu ej skulle skiljas förr än Rosa enligt sin fars sista bön, blef hennes Carls hustru. Rosa skakade på hufvudet med en sorglig mine. — Ahl! kära barn du, allt har en öfvergång, tröstade gumman, det blir nog bra då han kommer. Rosa såg dyster och tviflande ut, men följde gerna med ditut, till skådebanan för hennes hjertas drama. Här ute ilade hon rastlöst omkring, som sökte hon något, såg sig orolig om som väntade hon att någon skulle komma. Småningom stillades hennes oro och vintern kom