Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1854, sida 2

— Vill ni sölja mig Rosa och se hur solen går bort — det är ej många gånger vi gå dit tillsamman, ty jag lemnar er snart. Med ovanlig häftighet tog Rosa sin hatt och båda gingo långsamt upp för berget. Antoni sade ej ett ord, hans blick var dyster, nästan förtviflad. — Har jag gjort er ledsen? frågade Rosa darrande och såg honom vänligt i ögonen. O, säg mig hvad som plågar er. — Säga det åt er, Rosa — ni som ej kan förstå det, ni som utan smärta kan tänka på en annan, då jag är borta och lider af saknad. Kan ni utan strid med er sjelf dömma er till att tråna lifvet igenom i en kulen höst — säg mig det och jag vill säga er namnet på den brand, hvilken förhärjar mitt bröst. — Utan strid! upprepade Rosa sorgset — Gud ser min strid och min — svaghet. — Nåväl Rosa! jag älskar dig, så varmt att ingen Skall göra det som jag — se der min plåga. (Forts.) — Den nya moden att låta damehattarne hänga på nacken, bar gifvit anledning till en illustration i en tidning, hvarå visas att en dame af stånd icke kan uppträda, utan att en betjent går bakom och i en pittoresk ställning bär upp hatten, under det damen sväfvar fram barhufvad.