Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1854, sida 1

sedan man kommit öfver Bifrosts bro. Jag tror att dessa sägner fullkomligt karakterisera landet. Tänk huru älskligt södrens folk lifvade hela naturen med leende varelser. — — — Ja tänk, asbröt Rosa, på necken som slår sin gyldene harpa bland vassen och skogsfrun, som svänger sitt gröna släp under de högstammade surarna; på hafssjungfrun, som reser sitt perlprydda hufvud öfver vattenytan och sitter på klippan i hafvet, sjungande sina förföriska sånger för den sjöfarande; och elfvorna sedan de ljusliga små varelserna, klädda i blommans doft och månstrålens silfver, som dansa omkring i lustiga ringar i det daggrika gräset. IF Rosa hade stigit upp och stod sjelf så lätt så luftig på kanten af en utskjutande sten. — Ack ja! Jag tror derpå, jag älskar allt detta, då ni talar derom; jag älskar elfvorna, då jag ser deras drottning framför mig, jag tycker om hela denna trakt — sade Antoni med värma. — Nu tycker jag om er — men ej derföre att ni kallar mig elfdrottning, utan derföre att ni vill lyssna till mig då jag talar om hvad jag älskar mest. 0, jag vill tala om för er alla dessa sagor, dem jag kan, o, det finnas så många här vid Wetterstranden; jag vill berätta om Jungfrun, eller som somliga kalla den: agerön. Det är verkligen en Jungfru som