hop propositioner, af hvilka knappt någon enda motsvarar svenska solkets önskniugar och behof. Så uppgingo för andra gången förhoppningarne i rök. På denna punkt stå vi nu. Det är med sorg och bedröfvelse vi måste uttala det: Regen åtnjuter icke blott ej landets förtroende, utan är föremål för dess stora misstroende. i Detta misstroende har erhållit en farlig näring genom några i de sednaste dagarne inträslade händelser. Genom den ställning regeringen intagit kan man ej undgå, att betrakta det konServativa partiets planer som regeringens egna och att derföre göra den sednare i mer eller mindre mån ansvarig för de förslager, Som uppdyka inom ett stånd, hvilket i hofvets funktionärer erhållit sina ledare och från dem sin vederbörliga militara organisation och disciplin. Man kan alltså icke anse, att herrarne Printzenschölds motioner om ätidningsstampelns fördubblande oeh fyrdubblande, om tulltaxans oförändrade bibehållande — till trots af alla från både köpmän och sabrikanter ingångna petitioner — vara fullkomligt främmande för högre impulser. Vi anföra dessa motioner, ej för att vederlägga dem, emedan de äro alltför vanvettiga, alt förtjena en vederläggning, men blott såsom betecknande fenomener. Härtill må läggas den med gårdagens post anlända, ösverraskande underrättelsen att Kgl. Maj:t yrkar fortsättandet af åtalet mot Friskyttens utgifvare. Oss veterligen har under Konung Oskars regering ej mer än en högmålsprocess mot vinskänken Rundberg, som derför annu sitter på Långholmen — blifvit väckt och utförd, och detta skedde under interims-regeringen, som kanske ej ansåg sig befogad att nedlägga detta mål. Man har prisat detta konungens på en gång humana och statskloka beteende. Åfven häri har nu en förändring inträdt och man har vändt sig emot en gyckeltidning, hvars ord man eljest ej brukar väga, likasom det i gamla tider var gycklarens oeh särskilt hofnarrens rättighet, att fritt få uttala sanningar, som hade kostat hvarje annan lifvet. Vi hafva ej för tillfället den åtalade uppsatsen till hands, och minnas den ej, emedan vi egnade densamma blott en mycket flygtig uppmärksamhet — vi känna således ej på hvad sätt den kan försvaras; men det känna vi, att om vi blefve föremål för ett sådant åtal, så skulle vi ej bjuda till med några advokatoriska svängningar, utan sjelfva framdraga ordens gömda mening och derpå stå eller falla. Ett annat betecknande drag för närvarande politiska ställning är en i Stockholmstidningarne berättad händelse, hurusom kyrkoherden Ekdahl blifvit uppkallad till erkebiskopen och af honom skrapad för ett föredrag hr E. hållit i Stockholms bildningscirkel. Vi känna ej om hr E. uppfyllde erkebiskopens tillsägelse att medtaga och för honom uppvisa konceptet till sitt föredrag, hvilken tillsägelse hr E., ef ter hvad vi förstå, aldrig bordt åtlyda, utan fastmer afvisa, men föredraget har blifvit i A.B. i sin helhet meddeladt, och innehåller intet anstötligt. Emellertid bevisar det att vederbörande äro försedda med sina spioner på åtskilliga håll, hvilka bevaka äfven de muntliga föredragen. Då det ej gerna kan vara erkebiskopen, som håller dessa spioner, är det tydhgt att han handlat endast genom impuls från spionsystemets medelpunkt, hvilken väl förmodligen befinner sig hos polisen eller öfverståthållareembetet, eller annorstädes. Sammanlägger man alla dessa omständigheter, och leder så tanken på vår ställning till utlandet, med särskilt afseende på det hemliga utskottets förhandlingar, så är deticke utan skäl den fruktan insmyger sig, som äfven i bref från Stockholm blifvit uttalad, att svenska regeringens neutralitet i utrikes politiken kommer att småningom blifva en lutning åt öster, liksom den en tid beprisade neutraliteten i de inhemska angelägenheterna redan förvandlats till en fullkomlig öfvergång till höger. Det ligger i sakens natur, att i strider som de närvarande, hvilka mindre gälla länder och folk än grundsatser och styrelsesystemer, snsluta sig hvarje systems anhängare till sina trosförvandter. Också hafva redan i det officiella bladet, genom en -insändares från landsorten mund, sådana åsigter blifvit uttalade som, att Ryssland representerar samhällsordningen, om Ryssland dukar under, så förloras den tyngdkraft, som hittills hållit demagogien i tygel, 0. s. v. Vi besinna oss således, såsom hvar man sin— . 2 22 9L 222