Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1854, sida 2

——— ————— dast en lång brandgul rand och purpurkanterna på molnen blefvo allt blekare och blekare; en landtlig sång som hörts på afstånd tystnade och sista tonen dog bort i eko, med en sakta lustdallring; månen tågade fram öfver de blåa fälten. Den brinnande strålen från målarens öga föll stadigt på Rosa, som för första gången i lifvet sänkte sina blickar för trollmakten af en mans glödande ögonkast. Hon skakade häftigt sitt lilla hufvud, som om hon velat befria sig från en yrsel. Hon tog sin hatt som fallit ned på marken och böjde sig till afskedshelsning. — Ah! hvarför går ni? frågade målaren. Derfsore att det är sent och jag har redan länge varit väntad. — Säg mig dock en sak! bad han. Har ni svårt att skilja er från denna tafla? Se er ännu en gång omkring. År här icke skönt? Rosa såg sig omkring ännu en gång och visste ej huru det kom sig att hennes sinnesstämning denna afton var es bägtidlig, Så sorgeljuf. Hon såg på fremlingen; hans ansigte strålade af beundran och hänförelsens eld. Det var i sanning en af dessa ljusva, sköna qvällar, då allt i naturen tyckes antaga en högre, innerligare grad af skönhet, dessa astonstunder, så oförgätliga för minnet, då öfverallt I ligger ett doft af onamnbar poesi, då lugnet