då de nu grusade murarne genljudade af musik och ståtliga riddersmän och högborne damer rörde sig i gresve Peders hoga gemak, då sörstugorna skramlade af vapen och borggården hvimlade af folk och hästar. Bilderna stodo fram så klara ur sitt dunkla, dimomhöljda fordom, att Rosa nästan ryste vid tanken på att i detta nu, hon och innevånarne i sågelnästena, voro de enda gästerna i Pehr Brahes borg. Hon kastade ännu en blick hän öfver Vetterns blanka vattengraf och drog sig från fönstergluggen i tanke att lemna den ödsliga ruinen. — Ack stanna! bad en röst helt nära henne. Rosa såg sig om, der fanns ingen; hon såg ut genom fönstret och märkte att hon haft en åskådare: en ung man stod vid ett nedfallet stenblock sysselsatt med ritning. En öppen bok låg på hans knä och i raska drag hade han tecknat Grennas Ros, omgifven af de nedrasade borg-murarne. Endast några penndrag fattades i utkastet. Artisten bode eå noga betraktat sitt original, det hade flyttat in i hans själ och handen skulle troligen fullborda copian, honom till nöjes, ty redan i den brådskande teckningen fanns så mycken likhet, så mycken sanning i uttrycket. — Åck, dröj ännu en minut! bad han, och