dernas hamnar, och allt detta gjorde att Rosa tänkte på — kusin Carl. Och denne kusin Carl, tänkte han väl på den lilla flickan han lemnat för många år sedan? Rosa mindes som en dröm, en lång, smärt yngling och tante Elisabeth egde ett porträtt af en gosse i utvikna skjortkragar och långa lockar lika gula som Rosas hår — detta var allt hvad Rosa visste om Carls utseende — och han, hvad tänkte han väl på? Alltsedan han lemnat fosterlandet, hade han farit som styrman på ett engelskt fartyg och gjort mången tur till Ostoch Vestindien, etc., han ville gifta sig endast med en svenska, det hade han en gång skrifvit och gycklande tillagt: lilla kusin Rosa blir just lagom åt mig, och på den grunden byggde tant Elisabeth sina stolta planer. Det ljufva rosenskimret af aftonrodnaden belyste Rosas anlete och gaf deråt en nästan förtrollande glans. Rosa lutade sig utom ett af den gamla borgens förfallna fönsteröppningar. Hon stod der och drömde och hade vändt sina tankar från det närvarande till den gråa forntiden, då slottet stod stolt på sin höjd och