Dessutom sick ju Rosa hos tante Elisabeth läsa de bref som sparsamt kommo hem från den frånvarande sonen, dessa bref voro väl endast en kort berättelse om hans resa, hvad last han hade, destinationsorten m. m.; men på slutet, sedan han skrifvit den vanliga sonliga önskan: måtte Gud bevara Mor och låta Mor ha helsan, stod der dock alltid en helsning till farbror och lilla kusin Rosa och se detta gladde Rosa så innerligt, hon tyckte det vara så nog, ty hon hade ju aldrig egt något annat, något mera och kände icke andra menniskor, eller visste deras tycken. Detta inre lif hade så mycket behag för Rosa, var så hennes allt, att hon ej fann intresse i något annat, ej brydde sig om att tala om annat och med andra än sin gamle far, tant RE. lisabeth och sin gamla Sara, hennes barndomsvårdarinna och numera hennes trogna hjelpre. da i husets små bestyr. Berättelserna af hennes gamla umgängesvänner roade Rosa derför att de handlade om sjöäfventyr, lifvet i utlän