med några raska drag hade konstnären slutat sin teckning och gick emot Rosa, som lätt och gladt ilade ned för berget. Den sremmande stod vid hennes sida och blottade ödmjukt sitt hufvud för henne. — Jag ber er innerligen om förlåtelse ifall jag skrämde er genom mitt rop, sade han. Djerfheten att afteckna edra drag, skulle måhända en annan än jag bedt er ursäkta. Jag stod här sysselsatt med aftecknandet af denna gamla borg och under ett ögonblick då jag såg ned på min ritning hade ni kommit, troligen så lätt som himlens vind, ty jag hörde intet sjat. Nåväl, jag ser upp! just i det fönster jag höll på att afteckna stod ni — jag ansåg det — nästan som en uppenbarelse, ty i sanning, ni är en verklig företeelse — jag ritade — se här edra drag — det är det skönaste blad i mitt album. Ber jag väl om lof, eller ursäkt då jag målar Guds gröna jord, hans himmel och sol? skulle Jag då ej få afteckna skapelsens ros? Jo, säkert ni vredgas ej och Jag hoppas att kunna fröjda mången med förevigandet af edra drag. Med inspirationens eld skall jag måla dem på duken. Rosa såg på talaren. Aldrig hade hon skådat ett par så genomträngande ögon och sett en vackrare karl än hennes porirättör. Det artistiska i kostymen bidrog att förhöja hans