skicket äfven i vårt land redan under slere generatio ner fortgått i denna riktning, grundlagd genom den byråkratiska skapelse, hvarmed konung Carl den elfte gaf det första svåra slaget åt den enskilda och kommunalfribeten, och sedermera på ett verksamt sätt fullföljd genom den af Gustaf den tredje vidare utvecklade polisstyrelse och undantagslagar. som derefter fortgått intill närvarande tid och synts blifva med mer och mer förkärlek omfattad af de maktegande. Petre var en ibland dem, som djupt genomträngdes af den känslan, att ett sådant tillstånd, under den ökade faran af den svaghet, hvaraf de politiska organerna för folkets vilja och önskningar lida genom splittringen inom den fyrdelta ståndsrepsentationen, att ett sådant tillstånd, säga vi, är af den största våda för Sverige, som med sitt geografiska läge mot östern och sin ringa befolkning väl behöfde samla all den kraft, som känslan af belåtenhet och sjelfständighet hos den stora massan eller folket på det hela ensam förmår alstra och underhålla till det kritiska ögonblick, då deral göres behof. Det var derföre som Petres politiska verksamhet blef hufvudsakligen negativ och måste blifva det så länge de demokratiska grundsatserna, hvilka han ville tillkämpa något insteg i systemet, från andra sidan betraktades såsom? fientliga elementer, och så länge han derföre hufvudsakligen måste vända sig mot andan af detta system, utan afseende på de personer som representera detsamma; det var derföre, men icke af något småsinne, som han yrkade inskränkning i statsutgifterna; det var derföre som han var en varm anhängare af det s. k. Örebroförslaget i representationsfrågan; det var allt detta som afgjorde den egentliga orsaken till den kanske hos många till sin grund omedvetna sympathi hans anförande väckte, emedan den demokratiska instinkten ännu alltid hos svenska folket ligger och glimmar under det djupa lager af aska hvarmed våra eldsläckare sökt qväfva den; det var derföre som han verkligen var, hvad motståndarne icke ville erkänna, en nationens Man. Det fanns en kort period under Petrås politiska bana, då hans opposition helt och hållet hade upphört. Det var under den första tiden af konung Oscars anträde till regeringen, då många omständigheter syntes gifva ett grundadt skäl till den förhoppningen, att en ny morgonrodnad för de af folket och dess representanter önskade, men af de reaktionära krafter som belägrade konung Carl Johan ständigt tillbakaskjutna samhällsförbattringarna hade randats. Vi anse det vara utan allt tvifvel, att realiseraudet af dessa forskningar då också utgjorde kon. Oscars önskan och afsigt; ett bevis för denna öfvertygelse ligger deri, att expeditionssekreteraren Richert vid den tiden hitkallades, oeh enligt hvad vi hafva all anledning att tro, erbjöds att bilda en ny minister, i hvilken, om den kommit till stånd, Petrå då sannolikt kommit att ätminstone för någon tid deltga. Vi våga icke afgöra huruvida en sådan styrelsepersonal hade fullkomligt kunnat lyckats i sina bemödanden att återföra friskhet och kraft i samhällsinrättningarnas rot och kärna, men det var i alla fall att beklaga, att hr Richert af sin personliga blygsamhet och anspråkslöshet föranleddes att afböja det hedrande förtroendet; ty otvifvelaktigt hade, om detta ej skett, mycket nu stått annorlunda. Vid den na tid hördes också Petr dela den allmänna förtröstan och entusiasmen och mången minnes ännu de varma uttryck af tillgifvenhet, hvarmed han då i enskilda kretsar ech äfven offentligen talade om konungen. Emellertid förslöt denna period; de gamla inflytelserna försummade icke att åter göra Sig gällande, och Petrås roll blef också i följd deraf ånyo oppositionsmannens, såsom alltid väktare för samma grundsatser, tminstone för efterkommandes räkning. Redan vid slutet af förra riksdagen började Petrå att erfara det lidande, som grundlade hans sjukdom, hvilken småningom allt mer tilltog och slutligen blef så svår att han under flera månader före sin död ieke kunde intaga sängen utan måste sofva i en sittande ställning. Under de plågor han härvid erfor, väntande på det sista ögonblicket, hade han likväl ännu länge nog själskraft att sjelf både sköta dispositionen öfver sina vidsträckta affärer och sin enskilda korrespondens utan att begagna handsekreterare. Först under de sista veckorna blef detta honom omjölist. Han efterlemnar utom sin maka, född Munktell, fyra söner och en dotter, gift med berg, nästaren Troilius. En långvarig saknad och ett högt värderadt minne skola öfverlesva Thore Petr6 och gifva hans namn ett rum i vår historia. Han var i visst afseende den störrsta parlamentariska talang som prydt våra riksdagar sedan år 1809; hans personlighet och sätt att vara gjorde honom till ledare och chef i hvarje församling hvari han deltog; han var en svensk odalman i detta ords sanna bemärkelse; ett helt riksstånd har gifvit honom en sällsynt hyllning af aktningsbetygelse och erkänsla för dessa egenskaper, och de tårar af tacksamhet som gjutas öfver den bortgångne enskilde välgöraren äro dyrbara perlor i den medborgarekrona som nedlagts på hans graf. Besynnerligt nog har A.B:s förf. vid denna minnesteckning förglömt Petrs uppträdande vid de tvenne allmänna reformmötena i Örebro, åren 1849 och 1850. Och dock utgör hans deltagande i dessa möten måhända glanspunkterna i hela hans ärofulla politiska verksamhet. Under en tid, då mången vacklade och drog sig tillbaka, då fruktan att riskera politiskt anseende m. fl. små motiver hade bemäktigat sig mer än en af reformens vänner, stod Thore petr fast, han som dock verkligen hade ett nanseende att förlora. Han kände och visste att man icke förlorar ett medborgerligt anseende då man fullgör sin pligt, i sträng enlighet med sin öfvertygelse. Det var såsom ordförande för det andra reformmötet Detre tillvann sig alla deltagares detta möte icke blott tillgifvenhet och hög UÄUtning. utan snart sagdt beundran. Det sann o t — — — 8L:Im mA -— — — 2