Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1854, sida 2

till lilla Wallachiet. — Flera franska läkare hade ankommit till Konstantinopel och derifrån begifvit sig till Balkanarmen; andra väntades från Italien och England. Ä Thore Petre, — Vi vilja ägna den första dagen af vår verksamhet på det nya året åt ett minne, som är dyrbart icke blott för oss utan för hela svenska folket. Det hade varit vår önskan, att efter inhämtande af åtskilliga för teckningen nödvändiga enskilta underrättelser, lemna våra läsare en något utförligare mmnesteckning af Thore Petre. Under tiden har en känd penna i Aftonbladet tecknat den hädangångnes bild, i lätta men vackra och sanna drag, och nedlagt på hans graf en skön blomma af fosterlandets sorg och den personliga vänskapens och högaktningens saknad. Äfven de af våra läsare, som redan läst denna vackra minnesteckning, skola säkert läsa den ännu en gång med nöje och deltagande. Vi meddela derför utur densamma följande: Efter fulländade akademiska studier inträdde Petr, ungefär samtidigt med 1809 års revolution och tillkomsten af vårt närvarande statsskick, på tjenstemannabanan här i hufvudstaden, såsom engagerad på en gång i kommerskollegium och konungens kansli. Det är ganska gifvet, att den sosterländska anda och den ungdemliga förtröstan om säderneslandets sociala pånyttsödelse, som lifvade 1809 års män och snart meddelade sig företrädesvis åt hela det yngre slägtet i landet, innan reaktionen ännu hunnit befästa sig i sina gamla förskansningar, äfven mäktigt skulle inverka på Petrå, och hos en natur med så djupt allvar som hans nedlägga i förvar de känslor och de åsigter, som efter många ärs tyst betraktande af de omgifvande händelserna framträdde hos den mognade mannen och väckte en så allmän uppmärksamhet, då i följd af den bruksegare tillagda rättigheten att sända representanter till borgareståndet, han vid 1834 års riksdag blef ledamot af detta stånd, och tillika med sedermera hr statsrådet Jonas Wern, som den tiden var med honom intimt lierad, hufvudsakligen bidrog att gifva åt detsamma en lyftning och betydenhet inom representationen, som det förut icke haft på nära ett århundrade. Den sällsporda förmåga Petr egde, att vid förefallande frågor af någon politisk betydenhet, kunna såväl i muntliga som skriftliga anföranden framdraga de mest karakteristiska af den nästföregående tidens styrelseåtgärder, och att sammanhålla och gruppera dem till tablåer öfver det rådande regeringssystemet; hans troligen icke af någon annan bland våra offentliga män eller skriftställare upphunna talang att uttala sanningen osminkad och derunder stundom vidröra de mest ömtåliga punkter utan att öfverskrida gränsen af det parlamentariskt tillständiga, ådrog sig innan kort en lika allmän uppmärksamhet och bifall hos allmänheten, som det väckte oro hos de makthaf vande. Att det icke blott var den tanklösa massans popularitet, som härvid tillföll honom, bevisar det stora förtroende han egde inom sitt eget stånd, der man hufvudsakligen ansåg honom såsom majoritetens ledare, och hvarest han detta oaktadt värderades äfven af dem, som dagligen utgjorde hans motståndare i debatterna, samt af de förnyade kallelser han erhöll för hvarje riksdag, så länge han kunde emottaga dem och för hvilka han gjorde en stor uppoffring af en tid, som annars verksamt egnades åt ständiga omsorger för och förbättringar i jernbruksindustrien vid hans vidsträckta egendomar, der han sträckte sin omtanka ända till detaljerna af förvaltningen. Att en man, som vid riksdagarne uppträdde så fruktansvärdt emot det föråldrade i vårt statsskick och emot ett regeringssystem, som icke syntes ega kraft eller vilja att skilja sigifrån de nötta spåren, skulle blifva föremål för bittra anfall från dem som ville ställa sig in hos detta system eller tagit på hand att tjena det, var att förvänta. Det dröjde också icke länge förrän man såg den tidens halfofficiella publicister rikta sina -konservativa vapen hufvudsakligen emot honom, och då detta icke förslog, sökte man en tid emot honom bogagna samma taktik som ofta varit nyttjad mot dem, hvilka förfäktat åsigter, stridande mot de maktegandes, då man sökte att gifva hans opposition färgen af personlig fiendskap mot konung Carl Johan, hvartili dock icke fanns någon skymt i hans själ, der godmodighet och försonlighet utgjorde ett hufvuddrag, som alla hans närmare bekanta kunna bevittna. Man försmådde stundom icke ens begagna förtalet, om hans förhållanden såsom enskild medborgare och husbonde m. m., ett försök, som dock snart måste stranda mot det allmänna tänkesättet i orten, grundadt på den närmare kännedom om hans frikostiga välgörenhet mot en mängd obemedlade slägtingar och hans välvilliga redbarhet emot sina underhafvande. Det var blott ett fel hos dessa, hvilket han icke fördrog, nemligen fallenhet för dryckenskap. Om hans personlighet kunde gifva rum för någon anmärkning, s så skulle det tilläfventyrs kunnn sägas, att han på de sednare åren emellan åt förrådde en viss dysterhet i lynnet, troligen härledd af det redan begynnande lidandet, men hvilket dock i kretsen af några förtroligare vänner upptinade och gaf rum för ett älskvärdt och lifvande skämt. Det var denna sistnämnda egenskap, jemte hans förutnämnda godmodishet, någonting som man skulle kunna kalla elefantnatur, Som ensamt förklarar att han inom få timmar kunde åter draga till sig ledamöter af ståndet, hvilka han nyss förut under värman af en diskussion hade gått temligen strängt på lifvet. Vi ingå icke här i några specialiteter af Petrås riksdagsmannaverksamhet, hvilka förut äro tillräckligt kända, utan hafva blott velat påminna om den allmänna karakteren af hans offentliga lif.