——— spräkslösa boning, voro ett par ungdomsvänner, lika grånade som han sjelf, hvilka ibland kommo för att röka sin pipa och prata om sina färder med den gamle sjömannen, som gerna bytte sina minnen mot deras. Någon gång kom Rosas tant, en gammal god enkefru, som varit gift med hennes farbror till dem. Hvad Rosa då var glad, ty hon älskade verkligen gumman med dotterlig ömhet och trisdes så väl med henne och utom staden, i hennes lilla tresliga boning vid bergssoten, omgifven af grönskande trädgårdar och doftande af reseda och rosor. Sällan kunde man se något fryntligare än tante Elisabeth i sin rena gammalmodiga styfstärkta mössa, sitt gråa hår och sitt välvilliga leende. Om sommaren gick Rosa ofta om lördagsaftonen ut till gumman och tillbragte der sin söndag och återvände till staden på måndags morgonen. Dessa små utflykter voro de enda afbrotten i den unga flickans enformiga lif . ... och huru kära voro de henne ej, huru fri kände hon sig ej derute bland träd och blommor i Guds stora fria natur! .. Och dessutom var ju tant Elisabeth moder till Rosas kusin, Carl Algotson, hvilken, både hennes far och tant Elisabeth, alltsedan Rosas barndom, sagt, att han skulle blifva hennes fästman. Med ungdomlig lust hade Rosa många hundrade