Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1854, sida 1

som hennes egen sjal och återspeglade lik den — den höga himlen. Wisingsö låg liksom simmande på den blanka vattenmassan och stränderna speglade sig i de glänsande vågorna. Solen liksom tycktes smälta bort i sin egen glans; bergen glimmade af skiftande guld och purpur; hvarje klippa, hvarje träd och berg strålade af astonskimrets rikedom. Ej ett enda ljud asbröt naturens lugn, utom de klingande hjellrorna från hjordarne, den milda sqvalpningen af vågorna, då de sakta slogs mot stranden, och de aflägsna årslagen från en liten bäck, hvilken sköt öfver sjön, dragande efter sig en ljus fåra och vattenringar af de droppande årorna. Skulle ej prakten af en sådan tafla fängsla de blickar, som hvilade derpå? Skulle ej hjertat känna sig fridlullt vid åskådandet af en sådan jord och en sådan himmel? Den unga betrakterskan tycktes också i sanning njuta i fulla drag. Hon hade aftagit den enkla hatten och lät sina gula silkeslika hårflätor glänsa i de rosenskimrande solsträlarne och den milda slagten smeka sitt unga, rena ansigte. Sjelf syntes hon så varm, så glad, så leende som en dansande solstråle; fastän nu, vid åsynen af den storartade taflan, ett drag af allvar och ett ljuft drömmeri hade utbredt sig öfver hennes englalika drag. Hon knäpp