Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1854, sida 1

——— — —— JT7 någon tanke, föranledd af de många hviskningar och blickar, som följde henne hvart hon gick: hon sortsatte sin vag, utan att ett enda drag förandrades i hennes vackra ansigte. Då någon gång de unga karlarnes blickar fästade på henne såg hon ej ned med rodnande kind,s som mången annan ungmö — nej de skåra blommorna på Rosas mjuka kinder blefvo ej högre i färg; ögonlockens slöjor föllo ej ned öfver de stora blå ögonen, utan hon bibehöll fullkomligt samma utseende, samma glada fridfullhet och syntes alldeles omedveten om de känslor hon väckte. .. Och likväl vår icke Grennas Ros så kall man dömde henne; ännu: hade visserligen ej den sol gått upp för henne, som skulle utveekla det doft, hvilket låg i den halfutslagna knoppen och gifva bladen den fulla purpurfärg, som skulle pryda den fullt utspruckna rosen — kanske skulle denna söl, nu, som ofta bränna till stoft den fägring den lockat i dagen — kanske skulle den gömma sig bakom molnväggen och låta blomman förtvina och dö i den isiga höstkylan — kanske -— men rosen visste ej derom, tänkte ej derpå, utan lefde inom sig i tankens verld, ett rikt lif — oftast blott i aningar och ljufva drömmar och dunkelt framskymtande bilder om en oviss väntande framtid. De enda gästerna i gubben Algotsons an