Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1853, sida 2

djupt in i skogen, predikade hon antagligen srån en kuliblåst furu öfver sorstvåsendet. Men då kom magistern att kasta en först flygtig, sedermera stadgad blick på mamsell Evas junoniskt formade hals, som, i förhållande till begagnande klädningars olika högtgående, behagsjukt bar några lätta märken efter phoebi glödande kyssar. Hvad denna hals var yppigt rundad! Med hvad förtrollande behag den böjde sig fram öfver väfstolen! Magistern kände en brinnande lust att träda i phoebi spår. Emedlertid stannade han qvar. Ack! Eva! suckade han, hvarföre dröja vid lifvets små bekymmer, vid dessa lumpna omsorger för dagens behofver? Öfver oss strålar ju kärlekens sol i all sin fullhet! Må vi odeladt hänge oss åt dess ajufva svärmerier! . Ah. Masistern påminner mig om något, inföll Eva, så när hade jag förgätit biina, om icke magistern, med sina svärmerier, hjelpt mig på tråden. Bi skall vi då prompt ha oss, om också endast tre eller fyra svärmar. Honingen är alldeles förträfflig att sylta lingon med om höstarne. Det var mera, än Flammander kunde uthärda. I detta ögonblick hade till och med mamsell Evas hals förlorat sin magnetiska attraktionskraft. Sylta lingon bäst hon vill, skrek han, i vredesmode, Jag syltar icke in mig med ett sådant exemplar af Kloka gubben, som mamsell. Talar jag om kärlekens paradis, talar mamsell om sähuset. Talar jag om hur mitt hjerta klappar; talar mamsell om att klappa kläder. Talar jag om mina brinnande känslor, talar mamsell om, att man bör hushålla med veden. Nej! jag ser tydligt, att Försynen icke skapat oss för hvarandra. I ett ögonblick af förvillelse trodde jag mig i mamsell finna mitt ideal. Men jag träffade i stället på en otymplig realitöst. Adjö, mamsell! Jag återtager, till