Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1853, sida 2

denna rigtning hafva varit fåfänga. Sekterismen, här känd under det allmänna namnet Jäserit, har alltmera gripit omkring sig, och då dess lärjungar ej vågat gå till sina mästare på ljusa dagen, hafva de kommit såsom Nicodemus om natten, och detta har ännu mera befordrat saken; alldenstund lisliga och känslofulla menniskor ännu mera lockas af det hemlighetsfulla och mystiska. Alt hvad man uträttat, är, att man drifvit hela skaror af menniskor att ofvergisva hus och hem för att på andra sidan hafvet söka en samvetsfrihet, som hemma förnekades dem. Då man således sett att prohibitiva åtgärder föga uträtta, kunde det väl vara skäl att försöka friheten såsom botemedel för de ur dessa rörelser härslytande oro och oordningar, och att genom en klok dissenterlag vederbörligen bestämma och ordna denna frihet, så att den icke störde bestående samhällsförhållanden. Detta medel vore åtminstone både mera värdigt och naturligt; allrahelst som en sådan frihet utgör en af menniskoandens heligaste och oförytterligaste rättigheter. Men om vi ock icke kunne medgifva staten någon rätt, att föreskrifva sina medlemmar någon viss bekännelse, om vi i hela dess utstrackning måste erkänna den satsen för rigtig, att lagens välde upphör, der samvetets börjar och att hvar och en äger rätt, att söka blifva salig i sin tro, måste dock samhället, så vidt som det icke är blott en rättsanstalt, utan äfven en kulturanstalt, äga rätt att i någon mån vaka öfver den sedliga halten af de läror och bekännelser, som inom densamma utbredas, samt öfver sina medlemmars, ur härflytande yttre verksamhet, så att denna håller sig inom lagliga gränsor och icke stör eller upplöser den bestående menskliga ordningen. Den har således rätt söka rätta och i värsta. fall genom tvångsåtgärder undertrycka läror, hvilka hafva en bestämdt osedlig rigtning, samt i allmänhet nyttja sin makt för att hindra allt, som strider emot de bud, i hvilka gudomlig och mensklig lag öfverensstämma. Men just derföre är det nödvändigt, att alla bekännelser blifva fria och öppna, och att de i mörkret smygande konventiklarne förvandlas till fria öppna församlingar. För att bilda en kyrka eller församling är den inre bekännelsen och den religiösa känslan hos ett antal menniskor icke tillräcklig. Den har äfven en i det yttre framträdande sida. Det inre momentet måste utprägla sig i ett system af lärosatser och bud samt i en detta system afspeglande dyrkan och ritual. Det måste finnas funktionärer, hvilka bestrida gudstjensten, undervisningen och vaka lärande och uppmuntrande öfver det sedliga lifvet inom församlingarne; slutligen medför denna yttre sida en mängd ekonomiska och andra kommunala förhållanden, hvarigenom församlingen ständigt kommer i beröring med staten. Vär mening är nu, att då ett antal menniskor förenat sig om en dylik i tydliga lärosatser uttalad bekännelse, antagit en bestämd form för sin gudsdyrkan och sjelf förmå aflöna sina sunktionärer och bestrida öfriga omkostnader, så är det äfven deras ovilkorliga rätt, att bilda en egen församling, hvars medlemmar träda till staten i precis samma förhållanden, som medlemmarne af den af staten erkända folkkyrkan — förutsatt nemligen att lärorne sjelfva icke äro förstörande för sedlighet och god ordning eller i allmänhet föranleda till brottsliga handlingar. Vi behöfva alltså icke tåla Jesuiter, Assasiner eller Strypare. Den enskildta andaktens frihet, samt rättigheten för hvarje med andliga gåfvor utrustad menniska, klerk eller lekman att verka lärande och uppbyggande på sin omgifning och i allmänhet på dem, med hvilka han framlefver, äro lika oestergisliga rättigheter, som de äro nyttiga, ja nödvändiga för det andliga lifvets närande och höjande. Längtifrån att en dylik frihet innebär någon fara för samhällsordningen, utgör den tvärtom en garanti för densamma, att ingenting i mörkret passerar, som gnager på dess rötter. Den kyrkans enhet, hvilken religionstvängets försaktare ständigt föra på tungan är icke någon sann enhet, den är blott enformighet. Hvarje enhet, som ej är enhet af mångfalld, är en död enhet. Den är en förstenad organism — man kan deruti urskilja alla dess finaste delar, ådror och trådar, och likväl är alltsammans sten, och återigen sten. Vi anse icke en sådan enhet vara något så önskvärdt, att man för densamma måderas tro och lära