Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1853, sida 2

— avv 1105wi lir 2 r v ÅÅ Å A4 —44 de deraf, om Ryssarne landsätta trupper på asiatiska kusten. Äfven vill man, heter det, i de vestra makternas fredskärlek hafva en borgen derför, att flottorna hafva den bestämmelsen att förhindra krigets fortsättande i svarta hafvet, men ingalunda att deltaga i några fientligheter emot ryska flottan, hvilket med andra ord väl vill säga, att de allierade icke skola anfalla Ryssarne utom i den händelse, att desse i deras närvaro anfalla Turkarne. Somliga af dessa räsonnemanger låta så, som om de räsonerande förutsatte att flottornas inlöpande endast äger rum till följe af något med Ryssland trassadt hemligt astal. Från åtskilliga håll påstås, till engelska regeringens rättfärdigande, att från Englands sida redan för längesedan meddelats ryska kabinettet, att Rysslands angrepp på de turkiska hamnarne skulle hafva till följd de förenade flottornas inlöpande i svarta hafvet. Times försäkrar, i en artikel till engelska I ministrarnes rentvättande i Sinope-affären, att sändebuden och amiralerna redan sedan 2 månader haft oinskränkt fullmakt att till turkiska gebitets skydd på sätt som syntes dem lampligast använda flottorna och att engelska och franska regeringarne underrättat ryska kejsaren, att de skola skydda turkiska gebitet emot hans angrepp. Om så är, hvilket dock må betviflas, har ju Ryssland visat huru litet det frågat efter denna hotelse. N. Pr. Zeit. vill veta, att ryska sändebudet Brunnow i London, å sin kejsares vägnar, förklarat, att de förenade flottornas inlöpande i svarta hafvet af Ryssland skulle betraktas som en krigsförklaring. Engelska ministeren skulle undvikande hafva besvarat denna förklaring sålunda, att England icke vill krig, men anser sig förpligtadt att skydda turkiska hamnarne. Hvad vi nu anfört är en liten profbit på motsägelserna och förvirringen uti de utländska tidningarnes framställningar och räsonnemanger beträffande orientaliska angelägenheterna. Ryska Invaliden har nu en utförlig berättelse om sjöslaget vid Sinope, af hvilken vi meddela följande utdrag, hvilket bestyrker de ansenliga förluster Ryssarne lidit i denna affär. Vice-amiral Nakhimoff rekognoscerade med sina kryssare Turkarnes ställning inpå redden, och sände omedelbart en ångare till Sebastopol, för att påkalla den ryska hufvudstyrkan. Den 30 November emellan kl. 9 och 10 kommo Ryssarne, understödda af en gynnande vind, till redden; regn och tjocka voro så täta, att de först då märkte fienden, när de hade honom rätt framför sig. De ryska linieskeppen hade dock knappt ankrat, förran Turkarne öppnade en fruktansvärd eld ifrån alla sina fartyg och från strandbatterierna (en utsago, som står i strid med berättelser från andra håll om Turkarnes sorglöshet och det ofördelaktiga läge, hvari deras flotta vid stridens början befann sig.) Denna eld besvarades med bomber å la Paixhans, hvilka snart sprängde tvenne turkiska skepp i luften. Dock var ännu klockan 2 elden från de fientliga skeppen icke fullkomligt bragt till tystnad; vid denna tid stodo tre turkiska fregatter i lågor, och af tvenne transportfartyg såg man endast masterna, sedan de af artilleriet blifvit borrade i sank. Den turkiska delen af staden brann på två ställen. Klockan half tre gaf ryska amiralen befallning att striden skulle upphöra, och en officer sändes såsom parlamentär till staden, för att förständiga de turkiska auktoriteterna, att om ännu ett enda skott lossades, vare sig från stadens batterier eller från kustbatterierna, så skulle amiralen i grund förstöra staden. Denne officer fann dock, att hela befolkningen i de nästgränsande byarne hade flytt. Emellertid anlände adjutanten Korniloff med flera ångare. Den 1 December vid dagbräckningen voro af de 12 turkiska fartygen endast qvar fregatten Damiette, en örlogsslup och en korvett, ehuru alla tre nästan förstörda. Man satte eld på de båda sistnämnda, sedan man bortfört Osman Pascha och 80 sårade af besättningarna såsom fångar. De ryska fartygen hade lidit betydligt och måste några timmar stanna qvar på redden, för att reparera. Då man varscblef att den tagna turkiska fregatten Damiette icke mera var i stånd att hålla sjön, så satte man eld äfven på den. Först den 2 December kunde den ryska eskadern åter gå till sjös, hvarvid dock 4 linieskepp måste bogseras af Korniloffs ångare. Tre af dem anlände på detta sätt den 4 December till Sebastopol. Öfver den sserdes, Rostislaffs, öde tiger den ryska berättelsen, och det tycks som om den gått till botten.