Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1853, sida 1

ande-uppenbarelser, dertill kunde han ieke förmå sig. oaktadt allt hvad han sett, eller också att han var sjuk, och det ville han ingalunda, ty det skulle göra ett afbrott i hans rika verksamhet. , Men bevekt af sina vänners böner, lät han lägga sig på sjuksäng och behandla sig af en skicklig läkare. Den hemlighetsfulla gästen besökte honom äfven der, allt med nya, särdeles märkliga malmstussfer. Slutligen sade Rudberg till honom helt uppriktigt: D Så mycket edra besök hos mig roa och undervisa mig, så måste jag på läkarens råd bedja er upphöra dermed, ty min helsa skall vara i fara derför. — Jag beklagar mig sjelf, sade den obekante, öfver denna förlust, och min hustru kommer bestämdt att gråta deröfver, men jag inser billigheten af er begäran, och skall rätta mig derefter: Emellertid ber jag er om tillåtelse att ännu en gång jemte min hustru få göra ett afskedsbesök. Rudberg kunde icke neka det; det var ej heller utan en särdeles angenäm känsla, då han tänkte på att få återse henne. De kommo följande dag, och sutto vid hans säng. Rudberg, som midt under deras närvaro tänkte på alt de ändå icke kunde vara annat än foster af hans egen inbillning, nöp i en flik af hennes klädning, och kände att sidenet var särdeles fast och tjockt, alldeles icke någon dimma eller sken, utan riktigt fyrskäftadt siden. En tår dallrade i hennes ögon när hon tryckte hans hand till afsked. — Vi åierse hvarandra, sade hon, der inga svagheter mera finnas! rr Efter den stunden syntes aldrig den främmande professorn eller hans fru mera, men Rudberg hade i Stället andra syner, af obehagligare, gröfre art.