. — ————— — — — — — — ——— ter njutningar har han icke genomsökt de säkra och djupa schakt, der man till lön för sitt arbete får det renaste guld i utbyte. Hans inbillningskraft har blifvit uttömd genom hans lysande men oförnuftiga slösaktighet. Nu är han öfver fyratio år gammal; han har kommit till den ålder, då man kan uträtta stora saker, när man med tålamod bearbetat och gjort sina tankar fruktbara, men i hvilken man lätt dukar under, när man hellre velat göra lycka i hast, än förvärfva sig sann. ära. Resultatet af denna sista ansträngning har också endast varit den, att han nästan blifvit öfvertygad om sin själs slapphet. Väl tillstår han detta ännu icke för sig sjess; men han lider redan deraf. Jag känner några af hans vänner; de hafva berättat mig att hr dESparon ickejmera är samma menniska, som han förut varit. På några månader har han blifvit tio år äldre. Han märker, att hans beröm mer och mer försvinner, att nya namn fördunkla hans, att denna jordmån, som så ofta blifvit genomarbetad, börjar att Jju. da ihålig under hans fötter. Då blir han uppbragt på hela verlden, på sina vänner och på sig sjelf. Ån sträfvar han att göra motstånd emot det oundvikliga håller sig lik en ursinnig fast vid de sorgliga lemningarne af talanger och beröm, hvilka gå i kras när har vidrör dem; än finner han deremot ett feberaktigt nöje uti att sjelf omtala sin vanmakt, att förbanna sir ungdoms illusioner, hvilka förledt honom att öfvergif va de vägar, på hvilka han kunde vandrat så lycklig — och uti att anklaga sig sjelf, icke för sina felsteg utan för sina selslagna förhoppningar och sina sor ger. — Ack, huru skall det väl gå med honom? stam made Albert. Herr de Charvey log, mera vemodigt än bittert. — Jag tror att jag kan förutsäga er det! svarad han. När han befinner sig inför en sanning, som ä