ta häfvet. Kapten Slade hade, såsom hederlig karl, med förakt tillbakavist lordens förslag, företagit i ett krysståg i svarta hafvet och vid sin återkomst uppmanat turkiska regeringen att ditskicka hela flottan. I I I Allt hade gjorts för att förhindra detta, och när ingenting annat ville hjelpa skall engelska amiralen Dundas hafva förklarat turkiska regeringen, att han genast skulle återvända med sin flotta till Medelhafvet, i fall turkiska flottan inlöpte i svarta hafvet. Regeringen hade då sett sig nödsakad att afsända en vigtigare expedition under eskort af blott några få fregatter. M. Herald berättar ungefär detsamma. Såsom läsaren finner yppa sig stora stridigheter och motsägelser emellan uppgifterna i dessa olika berättelser. Hvad som redan är kändt om denna beklagliga tilldragelse torde imellertid vara fullt tillräckligt att berättiga till det omdömet, att Ryssarnes framgång vid Sinope icke låter sluta till någon öfverlägsenhet å ryska sjömaktens sida under krigets fortgång. De begge slottornas styrka vid tillfället stod i ett så ojemnt förhållande till hvarandra, att utgängen aldrig gerna kunde blifva annorlunda, än den blef. Ryska berättelserna gifva otvetydigt vid handen att icke blott Turkarnes motstånd var hårdnackadt, utan äfven att denna jemförelsevis lätta seger köptes med en betydlig förlust. De turkiska berättelserna tillochmed antyda, att det varit Turkarnes sorgloshet, som ådragit dem detta nederlag, en sorglöshet, som troligen hufvudsakligen var förorsakad genom deras uppfattning af det skydd som sjomakterna tillförsäkrat dem. De antogo, att genom detta skydd åtminstone en viss neutralitet var garanterad svarta hafvet och att de lågo lika säkre på Sinopes redd som i Bosforen. Anfallet vid Sinope har gjort slut på hvarje villsarelse i detta hänseende. Ar denna erfarenhet äfven något dyrköpt, så är dock icke genom förlusten af några fartyg af 2:dra och 3:dje rangen jemnvigten emellan de begge flottorna i den grad rubbad, att Turkarne icke ännu skulle kunna med framgång åter begynna sjökriget på svarta hafvet. Ännu mindre än på svarta hafvet har på asiatiska krigsskådeplatsen genom Ryssarnes senaste framgångar ernåtts något resultat af större betydelse. I början hade Turkarne der sramträngt med afgjord lycka, eröfrat flera sasta platser och besatt en stor del af ryska gebitet. Man började tillochmed hoppas, att det skulle lyckas Turkarne att alldeles krossa ryska makten i Kaukasus. Såsom det nu visat sig voro dessa förhoppningar alltför djerfva. Imellertid är det å andra sidan säkert, att Turkarnes saker på långt när icke stå så illa, som man hade anledning befara vid inhämtandet af de första ryska berättelserna om träflningarne vid Achalzik och Gumri. Det har hittills icke lyckats Ryssarne alt återeröfra en enda af de fästningar som Turkarne sråntagit dem och deras framgångar inskränka sig, såsom vi redan förut nämnt, dertill, att de undsatt det belagrade citadellet i Achalzik och måhända åsven det i Gumri. Detta styrkes af Ryssarnes egna senare berättelser, för hvilka äfvensom för de vigtigaste turkiska vi här nedan lemna en kort redogörelse. -Ryska Invaliden meddelar i sammandrag general Andronikoffs originalrapport vom träffningen vid Achalzik till furst Woronzow, hvilken insändt den till czaren. General Å. berättar, att sedan fienden d. 18 Nov. blifvit tillbakakastad vid Atzkur, han d. 24 anlände framför Achalzik och föresann Turkarne i en botillgänglig ställning. Dock bjöd honom stadens belägenhet (man jemföre nedanstående turkiska berättelser) alt handla raskt. Den 26 Nov. i dagbräckningen framryckte en kolonn af 4 bat. infanteri med 14 kanoner emot fiendens front och en annan af 34 bat. med 3 kanoner emot venstra flygeln; dessa begge anfallskolonner understöddes af kosacker och milis. Artillerielden fortsattes oafbrutet till kl. 3 12 förmidd., men fiendens hårdnackenhet nödgade till bajonettansall. Fienden försvarade sig förtvifladt i sina förskansningar, i husen, trädgårdarne, på hvarje punkt, som medgaf möjligheten af ett motstånd. Dock tvingades den att vika, och dess skaror upplöste sig på sistone i sullkomlig flykt. 14 kanoner erösrades. Liktidigt blef en talrik hjelpkorps, som anryckte på venstra stranden af poschkolf-Tschai, tillbakakastad af kosacker och milis. Redan den ringa styrkan af ryska stridsmakten besisar, att det här ej är fråga om en vunnen hufvudslagtning, utan på det högsta om den lyckade undsättningen af citadellet. Turkiska armckorysen uppgifves, troligen mycket öfverdrifyet, till 18,000 man, och skall — — —