En dag mot slutet af sommaren spatserade Albert på slottets terrass, då en herdegosse från trakten kom och berättade för honom, att en främling stod vid den gamla ladan och önskade att få tala med honom. Dessa ord kommo Alberts hjerta att klappa på det håftigaste; ehuru han sedan sin hemkomst icke en enda gång talat om Sin fader, kunde han dock icke låta bli att tänka på honom. Nu visste han icke rätt om han skulle hoppas eller frukta att i den obekante, som skickat honom detta hemlighetsfulla budskap, igenkänna hr dEsparon; men då han var på halfva vägen emellan slottet och landsvägen, blef han befriad från denna ovisshet. Han igenkände nu den man, som bedt honom komma, och som kom honom till mötes; det var icke Octavian, det var öfyerste Georg de Charvey. ö