Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1853, sida 1

Så snart öfversten sick ögonen på Albert, utsträckte han armarna emot honom; Albert ilade honom tilmötes, lika darrande som om han varit en förbrytare, och framstammade nägra meningslösa ord. Öfversten omfamnade honom och sade: Min unge vän! När tvenne män kämpat emot hvarandra såsom ärlige motståndare, så är det en sed, att den besegrade, efter sitt tillfrisknande, aflägger ett besök hos segraren. Jag vill icke öfverträda detta vedertagna bruk; här är jag! kan ni förlåta mig? — Ack, min herre! sade Albert med tårar i ögonen. Det är jag — endast jag, som, så länge jag lefver, skall bedja er om förlåtelse. — Nej; Albert! återtog hr de Charvey med vänlig värdighet. Ni har uppfört er som ni borde. Om det ån kostat mig tio gänger så mycket blod, som jag förlorat, så skulle jag dock hafva gladt mig öfver att se eder upptänd af en så ädel harm. Sedermera erfor jag, att ni tvenne dagar sednare lemnat Paris och återvändt till er moder. — Albert, ni har hjertat på rätta stället ! Den unge mannen tackade hr de Charvey med en blick; derpå frågade han honom blygsamt, hvad som fört honom till departementet Hautes Alpes. — Jag kunde nästan säga, svarade öfveraten, att det är min önskan att återse er, som fört mig hit; men denna bevekelsegrund är dock icke den enda. Han teg ett ögonblick; derpå tillade han: . — om jag hade satt tro till allt, hvad man hviskade mig i örat, så skulle jag trott, att det endast berodde af mig sjelf, om jag innan kort skulle göra stor lycka på den militära banan; men jag hade betalt min skuld till fäderneslandet; det öfriga var endast en såsänglighetssak; dessutom hade jag icke mod att skiljas srån min dotter. Jag har derför tagit afsked, och nu