Hvad menar Ni, granne — sade jag sedan — vi hafva ändock sått några goda saker från utländningen? Jag vill t. ex. uppräkna en och annan sådan. Vi hafva, om jag minnes, fått kristendomen, reformationen, mönstren för våra undervisningsanstalter af alla grader, postväsende, ångmachiner, nåstan allt hvad vi veta i vetenskaperna, konsten att bryta och tillgodogöra våra malmer, att bereda tygerna, hvarmed vi kläda oss, de flesta förbättringar i jordbruket, ja till och med konsten att laga maten, som vi dagligen äta o. s. v. Blott barbariet — säger Tegnår — var en gang sosterländskt. Hvem som säger det — svarade min man, nästan utom sig af vrede så är det opatriotiskt, och det är ohyggligt att höra på; — ja, det år opatriotiskt att på det sättet upphöja utlandet på Sveriges, vårt eget Sveriges bekostnad. Jag vet icke — genmälte jag — hvad det jag säger är för öfrigt, men jag vet, att det är sannt. Och jag tror knappt, när man rätt tänker på saken, att det är så synnerligen opatriotiskt; ty jag skulle kunna säga lika mycket om de flesta andra länder. Men det vore i sanning högst besynnerligt, om icke alla andra civiliserade länder tillsammantagna skulle förmått att producera mer till menniskans gagn och trefnad och förädling, än ett enda, vore detta enda än mitt eget fädernesland.