———.t—— — — L— Les lig, alltför lättrogen, och nu vet jag . . . nej, jag vet ingenting, utom det, att jag reser och — gråter. Jag skall återigen börja att lefva på Blignieux, så som jag lefde der förut med den stackars öfvergifna. Det är tid på, att jag återvänder till henne, som behöfver mig, till henne, som endast har mig att älska. Jag har mycket att godtgöra igen, många hjernspöken och mycken orättvisa att afbedja vid hennes fötter. Jag hoppas, att mina krafter icke skola svika mig; och om jag hos henne återfinner allt, hvad jag här förlorar, så förekommer det mig, som om jag nästan skulle känna mig tröstad. När ni i morgon vaknar, befinna vi oss långt ifrån hvarandra . . . ack, likaså långt frän hvarandra, som vi redan voro i afton, och kanske icke engång så långt ! .... O. förlåt! förlåt! Huru gerna ville jag icke med mina tårar utplåna denna grufliga bild! Jag har ingenting sett, ingenting vetat; om det än skulle kosta mig mitt lif, skall jag qväfva hvarje känsla i mitt hjerta, som icke är grundad på resignation och aktning. På slottet Blignieux känner jag, att jag beständigt skall älska er; — i Paris ville jag aldrig se eder mera. Herr dEsparon genomläste detta bref många gånger. Allt det, som deri var sagdt, och allt det, som deri var förtegadt, uppfyllde hans själ med blygsel och smärta. Derester kastade han ännu en blick på det tomma rummet — och bortgick derifrån som en landsförvist. Om en postvagn stått förespänd utanför porten, skulle han utan tvifvel i detta förtviflans första ögonblick hafva rest efter sin son: han tänkte verkligen på att beställa posthästar, men han dröjde, och en stor del af dagen förflöt, innan han fattat något beslut. Klockan blef fyra; detta var den tid, då han plägade besisva sig till hertiginnan. Han ringde maskinmäs