Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1853, sida 1

— — sedan skulle ångra. Jag har derför trott, att min af resa skulle på en gång förskona er för en ögonblicklig förlägenhet och för ett helt lifs ånger. Huru har jag väl också kunnat låta bedåra mig till denna grad? Att för vår skull afstå från edra triumfer, edra nöjen, kort sagdt: allt det, som gör ert lil så lysande, så afundsvärdt — det skulle hafva vari allt för mycket. Under ett ögonblick af hänryckning på hvilket jag nu ser tillbaka liksom på en dröm, kunde jag anse denna uppoffring för möjlig; nu inser jag deremot huru mycket den skulle kosta er, och jag harmas öfver att jag kunnat vara dåraktig nog att hysa sådana förhoppningar. Måhända är det bättre, att det blir som det är, för en persons skull, hvars namn jag icke mera vill nämna för er. Ni vet, att hon är stolt; om hon nu med fullt förtroende hade hängifvit sig åt denna så sent kommande tröst, och om hon sedan ... — nej, nej! Det är vissa lidanden, som äro vida att föredraga framför förödmjukelser af ett visst slag; en olycka, öfver hvilken man upphört att beklaga sig, är vida bättre, än en lycka, som skulle vara en eller annan till besvär. Jag vet knappt hvad jag skrifver till er. — Jag har rifvit sönder ett dussin bref, och är ännu rädd för att detta icke tydligt nog skall uttrycka allt, hvad jag så gerna ville säga er, eller att det allt för tydlig skall säga er det, som jag ville förbiga med tystnad Gud hålle derför sin hand öfver mig och gifve mig kraft! — Det gifves ögonblick, under hvilka det gö! mig ondt, att jag lärt känna er! Mina drömmar vore förut så rena, så sköna! ... Derpå följde en sam manlefnad, som var ännu långt skönare, detta lif, å hvars fröjder jag skulle hafva gladt mig, utan att kän na dess hemligheter. Ack, jag har njutit alla dessfröjder med alltför stor ifver; Jag har varit alltför lyck