Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1853, sida 1

Riksdagen. Hos Ridderskapet och Adeln afhandlades, såsom y i går nämnde, uti plenum den 17 dennes, hr O. Björn stjernas famösa motion om ett sätt att purisiera 4. deln, derigenom att riddarhusdirektionen skulle erhål la makt att vägra polett åt personer, som ej vore rät väl kände. I motiverna till derna motion hade der unge ädlingen bland annat framhållit hurusom mar under närvarande förhållanden vore utsatt för att sit ta såsom representant tillsammans med personer, hvil ka man i det enskilta lifvet skulle blygas för att kän na, och målar i sin ifver så illa ut den adliga repre sentantkammaren, att ingen af adelns argaste fiende kunnat göra det värre. Märkvärdigt nog glömde her Björnstjerna, att han har en hror, som år ställd unde tilltal för försnillning, och hvars medborgerliga ståll ning deraf icke blifvit det minsta rubbad, än mindr hans representantkall. Fastmer har han, innan åtale ännu blifvit afdömdt, midt under det krigssiskalen ganska allvarsamma ansvarspåståenden hvila öfve hans hufvud, blifvit hedrad med en hoscharge. De är också tydligen härpå hr R. Cedersköld i sitt ytt rande om motionen hänsyftar. Diskussionen refereras i A. Bl. sålunda: Hr von Kremer, R., öppnade debatten med e skarp och fyndig kritik af förslaget, blottade obarm nortigt dess svaga sidor och det obestämda och svät vande i dess hållning, då den åt de händelsevis när varande i direktionen eller utskottet öfverlåter en doms rätt, vidsträcktare och farligare än den som utöfva af laglig domare, samt ådagalade huruledes, då rät visan af de fällda konduitdomarna sedermera skull dragas inför riddarhusets plenum, dess sal skull komma att göras till ett fält för behandlingen af all möjliga skandaler och skändligheter. Hr Cedersköld utvecklade i ett längre skrifvet anfö rande, hvad han ansåg måste blifva följden af en så dan motions antagande; hvarje man med heder oc sjelfständighet skulle förakta att tillhöra ett stånd, de han genom en såtalig och oansvarig opinions nämn kunde bli utstött endast på grund af obevisade oche sannfärdiga rykten. Och om något sådant skulle var nog att utstöta en oförvitlig man ur detta samfund huru mycket billigare vore det ej att en sådan dor drabbade alla sådana statens embetsmän, hvilka ick blott allmänna meningen tillvitade nesliga brott, så som försnillning af statens medel o. s. v., utan hvilk alven för sådana nesliga brott blifvit inför allmän dom stol åklagade. Men att utesluta sådana anklagade vo re en orättvisa, då de ju kunde inför domstolen lyc kas att bevisa sin oskuld. Motionären hade ocks icke yrkat något sådant, och tal. hoppades att ick blott afseende på egna anförvandter i samma predika ment, utan en känsla af billighet förmått motionäre att ej göra detta yrkande. Ester motionens fordra skulle deremot ingen regress, ingen möjlighet af sjelf försvar stå öppen för den förtalade, ingen sköld er bjudas honom mot ett smygande förtals hemliga rän kor. Ståndet skulle genom ett sådant stadgande för lora allmänhetens aktning, likasåväl som sin egen; in gen redlig man, framför allt ingen man med politisk sjelfständiga tänkesätt skulle vilja deltaga i en såda rådplägande församling, och endast en liten hofeliqu skulle slutligen stå qvar, som i det enskilda kund vara aktningsvärd nog, men dock på intet vis egna att såsom riksstånd utöfva det höga och aktningsbju dande kallet att utgöra en del af landets lagstistand församling. Talaren yrkade afslag på remiss af mc tionen. Hr Printzensköld uppträdde mot föregående talar förnämligast på den grund, att man af svenska adeln kända ridderlighet o. s. v. kunde tillförse sig så myc ken ädelhet och högsinthet, att inga skandaler derskulle blifva följd. Hade frågan här varit om en san ling af advokater och ej af riddersmän, så hade då visserligen varit i sin ordning att tillåta den af opin onen för vanheder utpekade att få med vittnen styrk sin oskuld, o. s. v. Detta föranledde å herr Ceder schölds sida en liten hänsyftning på hr Printzensköld egenskap ej blott af advokat, men af advokatfiska som väckte mycken munterhet. sedan skulle ångra. Jag har derför trott, att min a