tårarna runno utför hans kinder; han stödde armbågen mot ryggen af bänken och dolde sitt ansigte i sina händer. Emellertid uppfördes ett mera vanligt drama i den ofta omtalta logen. Då hr dEsparon inträdde i den, hade han ingen bestämd afsigt. Måhända leddes han till detta steg endast af den besynnerliga, men dock så ofta inträffade bristen på konseqvens, som gör den tanken odräglig, att man blifvit utträngd, tillochmed hos en qvinna, som man icke längre älskar. Asynen af den unge, elegante herrn, som gjorde hertiginnan sin uppvaktning hade, icke mindre än åsynen af henne sjelf, bidragit att återsöra hr dEsparon till henne; och då grefven först befann sig i närheten af henne, gaf han vika för sin naturliga böjelse och fann hertiginnan af Dienne ännu mera intagande, än hon någonsin förut förekommit honom, just derför, att han tänkte på sin afresa och trodde sig se henne för sista gången. Under inflytandet af denna idge hade han i sitt samtal med hertiginnan utvecklat hela det hänryckande behag, som stod honom till buds, då han trodde, att hans hjerta hade intresse af, att han gjorde bruk deraf: han hade varit snillrik, känslosull, vemodig och svärmisk, han hade med ett ord varit förförisk, och det till och med i den qvinnas ögon, som knappt kunde misstaga sig på honom. I en längre tid hade hertiginnan verkligen sett sitt herravälde öfver Octavian småningom försvagas. Också hon hade måst lida för denne snillrike men ostadige mans nycker; ty han var lika så litet i stånd att hysa sann tillgifyenhet och kärlek inom passionernas verld, som inom pligtens gränser. Då hade hon föredragit att uppoffra sin lycka för sin värdighet; hon hade funnit sig i sitt öde, återgifvit grefYen hans frihet och sjelf dragit försorg om, att brytningen dem emellan icke väckte det ringaste uppseende eller förorsa