kraster. Hospredikanten Hasselroth försvarade den frånvarande motionärens satser. Han trodde, att då man ej genom förbud och de strängaste straff kunde hindra lekmäns inblandning i religionssaker, vore det just att lemna kyrkans angelägenheter handlöst, om ej prof och kontroller fordrades derför. Detta var förslagets syfte. Han vederlade ett gjordt inkast, att det skulle vara svårt för biskoparne, att pröfva den sökandes andliga egenskaper med den frågan: om det ej var lika svårt att pröfva det andliga ljuset hos vanliga prestkandidater. Motionen remitterades till lagutskottet. Borgareståndet biföll, genom votering med 33 röster mot 23, det af regeringen för år 1854 begärda anslag af 105,000 rdr till befästningsarbetena vid Waxholm, Carlskrona och Carlsten; men utan all diskussion de begärda 12,000 rdr till topografiska korpsen och de 30,000 till Carlsborgs sästnings-arbeten. I den temligen lifliga öfverläggningen angående det förstnämna anslaget, yrkade herrar Björck, Schvan och Henschen återremiss af betänkandet från statsutskottet, för att framkalla en utredning som visade när det skulle hlifva slut med de ständigt återkommande anslagen till fästningsbyggnaderna och dessa vara fullbordade. Deremot erinrade hrr Palander, Wijk, Indebetou, Kock, Stoipe, Gezelius, Asker och Meaechel, att en sådan lemnats i det statsrådsprotokoll som åtföljt kongl. propositionen, och enligt hvilket dessa fäst ningar år 1857 skulle vara fullbordade. Herrar Gråå och Wallenberg ansågo utredningen behöflig och ej genom statsrådsprotokollet vunnen; men trodde, att då 2 stånd (adel och prester) redan bifallit utlåtandet, vore det ej ens värdt att fördröja ett beslut, som i alla fall skulle endast föranleda omröstning i förstärkt utskott, om ock de andra stånden afslog anslaget. Denna eljest temligen vådliga satts, som kunde leda dertill att alla anslagsfrågor, som adel och prester beviljade, aldrig skulle blifva utredda eller återremitterade, synes hafva verkat på många, ty såsom nämndt är, anslaget blef beviljadt. Ståndet biföll äfven statsutskottets utlåtande, med tillstyrkandet af 66,66: 32 rdr bko till gevärsanskaffning för nästk. år. Detta anslags beviljande af tre riksstånd, torde få förklaras deraf, att det dels behöfves för kontraktets uppfyllande med Husqvarna gevärsfaktori, dels för kronofaktoriets utgifter under året. Men man. torde kunna motse, att då fråga uppstår, om de för återstående 2 år begärda 240,000 rdr till detta ändamål, rikets ständer yrka en noggrann undersökning om huru de betydliga statsanslagen för detta ändamål alltsedan år 1830 blifvit använda, samt att derest misshushållning upptäckes sträng räfst måtte företagas. Det är oerhörda summor, som på 24 år dertill utgått, utan att någonsin kontroll på deras användande på ett tillfredsställande sätt utöfyas eller r. st. fått del af gevärsförrådens behållningar, de årliga ino. utleveringar, kassationerna och sörsäljningsbeloppen för de dyrbara gevärsdelarna, som på ett så onttigt sätt blifva gjorda obrukbara, då deremot säkerligen de kasserade gevären skulle tämligen väl betala sig, om de försåldes sådane de voro. Regeringen borde sjelf vara angelägen om en sådan kontroll, ty nu vållar bristen derpå och de stora utgifterna, att de obehagligaste misstankar på förvaltningen kunna spridas. Flera motioner remitterades till utskott; ibland andra hr Bergs motion, om transitohandels-rätt för de stapelstäder, som deraf icke ännu äro i åtnjutande. Flera ledamöter förenade sig i denna motion. Hr Wern hade derefter ett anförande vid den till statsutskottet remitterade kongl. propositionen om jernvågsanlåggningar i riket. Han ansåg den deri framställda princip, att endast staten skulle få anlägga sådana, vara farlig; att det föreslagna sättet derför skulle medföra större kostnad, än om enskilte bolag utförde arbetena. Men han trodde väl, att i vissa fall det vore nödigt eller nyttigt, att staten understödde, eller till och med för vissa ändamål sjelf besörjde anläggning af dylika kommunikationer. Han framställde olämpligheten af att sätta jernvägsfrågan i förbindelse med bränvinsbeskattningen, samt i allmänhet att anvisa vissa inkomster till vissa utgifter, då dessa blefve beroende af för dem alldeles främmande förhållanden; och t. ex. nu, i fall jernvägar verkligen vore nödige, skulle deras tillvägabringande bero derpå, om folket super mera eller mindre. Hr Rydin, som tycktes anse önskligt att staten anlade jernvägar, motsatte sig dock den principen, att endast åt den skulle tillkomma rätt att anlägga stamlinierna. Hvem kunde bestämma hvilka linier, som i framtiden blefve stamlinier? (Forts.)