Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1853, sida 2

sortsor att tränga sig sram, så att alla hans tankar slutligen endast sysselsatte sig dermed. Ovilkorligt framstammade hans läppar de enskilta stafvelserna af detta namn, som öfverste de Chervey blott en gång uttalat i hans närvaro; han befann sig icke väl, han var febersjuk, han höll på att blifva vansinnig, ja, han tillochmed nästan önskade att han vore från förståndet. Slutligen kunde han icke uthärda längre. Han vände sig till en af sina grannar, med hvilken han förut vexlat några anmärkningar om musiken och skådespelarne, och sade till honom, i det han redan darrade för svaret : — Min herre! Ni skulle väl icke kunna säga mig, hvem den damen derborta är? Hon bär en svart sammetsklädning och har en Camellia i håret. — I hvilken loge? — Tätt invid scenen till höger! stammade Albert. — Der, som hr dEsparon sitter? frågade grannen med ett leende. Åh, det är ju den vackra hertiginnan af Dienne! sade han med en min, som ungefär ville säga: Ar du en främling här i landet, eftersom du icke engång vet så mycket! , Detta namn var tillräckligt. Albert kände att i det läg en tillintetgörelse af hans sista hopp. Han kastade en sörtvistad blick på hertiginnan af Dienne och på hr dEsparon; derpå fattade han sig med verkligt hjeltemod och insåg, att den dom, som bröt stafven öfver Octavian, denna gång var oåterkallelig. . I samma ögonblick, som han bemödade sig att göra sig förtrolig med sin smärta, lik en sårad, hvilken har nog Mod att sjolf undersöka sitt Sår, låg Desdemona genom ett besynnerligt sammanträttande, blek, förkrossad och gråtande vid Brabantios fötter och framstammade: Sil padre mabbandona! — Hela salongen genljöd af bifallsrop. Ovillkorligt lämpade Albert dessa sörtvislans ord på sig sjelf. Då märkte han, att