Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1853, sida 2

—— hörde en enda not af operan. Anledningen till denna rörelse var så mäktig, att hr dEsparon efter första aktens slut lemnade sin plats utan att säga ett enda ord. Ett ögonblick derefter såg Albert, att han inträdde i den der logen tätt invid scenen och satte sig vid den obekantas sida. Häröfver blef han icke öfverraskad; han påminte sig, att Octavian helsat på henne den dagen, då de mötte henne, och derför var det ju naturligt, att han aflade ett besök hos henne; men detta besök förlängdes öfver de vanliga gränserna. Ljudet af klockan, som förkunnade, att andra akten skulle börja, var icke engång i stånd att kalla hr dEsparon tillbaka. Sedan han inträdt i denna loge, hade tydligen en hel revolution föregått der. Den ståtlige unge herrn, som hittills spelat en hufvudroll, gick plötsligt öfver till statist och dolde harmen och förtrytelsen öfver sitt selslagna hopp genom att hålla sin stora kikare för ansigtet. Albert var väl icke i stånd att lägga tillbörlig vigt på detta betydelsefulla tecken, men började emellertid att finna sin faders långa frånvaro litet underlig. I första ögonblicket erfor han blott ett obestamdt och oförklarligt illamående, en otålig nysikenhet; men Snart ökades denna nyfikenhet, snart blef hans otålighet häftigare. Ridån hade gått upp, andra akten var börjad, och Octavian hade ännu icke återvändt till sin plats. Albert kände huru småningom i hans hjertas innersta uppstod något, som liknade dessa aningar, för hvilka man fruktar, dessa tankar, öfver hvilka man blyges. I den mån tiden förflöt, förekom det honom, Som OM denna aning, hvilken dock nödvändigt måste bedraga honom, och denna tanke, som dock omöjligen kunde motsvara verkligheten, antog en bestämd skepnad, en bestämd kropp, ett bestämdt namn, — ett namn, som han änuu beständigt sökte att förjaga ur sitt minne, men som dock oupphörligt