— — ———7—555 helt och hållet, dersör att jag icke förstod att förlåta! — Att förlåta? .. Har ni då verkligen lidit så mycket? ... — Ja, svarade Octavian nästan hviskande. Men det är en sak som jag aldrig anförtrott någon menniska, som jag aldrig engång velat tillstå för mig sjels.... Och nu frånryckes mig denna Sorgliga hemlighet vid tanken på denna afresa, och af den ängslan, som plågar mig. Albert, vet du hvad som varit det fruktansvärdaste svalget emellan fru dEsparon och mig, hvad som måhända mest af allt hindrat oss, att närma oss till hvarandra? — min högmodiga stolthet! — Ack, således är det då sannt! framstammade Albert, som ovilkorligt kom att tänka på öfverstens beskyllningar. — Ja, min stolthet, som beständigt hviskade mig i örat att jag var skapad att blifva tillbedd, att den qvinna, som endast älskade mig för att uppfylla sin pligt, icke var värd att vara mitt lifs ledsagarinna, och att alla menniskor skulle täfla om att hålla mig ctadoo lös för allt hvad jag lidit till följd af hennes likgiltighet och köld, om jag endast bröte dessa band! — Nå ja, hvad det angår, så har ni icke misstagit er. Under det att min moder på slottet Blignieux tillbragte sitt ensliga lif, begaf ni er ju till Paris, der ni gjorde lycka, vann lysande triumfer, förvärfvade er ära, — kort sagdt: der ni fann allt hvad ni sökte. — Ack Albert, jag ser att du icke rätt har lärt känna mig. Andra menniskor kunna väl tro, att jag här nått mitt mål och verkliggjort mina drömmar, så att jag nu endast behöfver hvila mig på mina lagrar, omgifven af allt, som du gifver så sköna namn,; om du visste hvilken förfärlig tomhet och bitterhet, som ligger dold under dessa inbillade njutningar, under dessa flyktiga fröjder! santasien är en elak såe, som finner