orättvis, och att denna kärlek, på hvilken jag icke kunde tro, verkligen är till samt helt och hället uppfyller det hjerta, som hyser den. Med dessa ord räckte han fadren Marianas bref, som han sedan föregående dagen burit hos sig. Herr dEsparon läste det; man kunde se af hans anletsdrag, hvilka olikartade och stridiga känslor som korsade hvarandra i hans hjerta; han drog djupt efter anden. Slutligen lemnade han hrefvet tillbaka till sin son, började att med långa steg gå fram och tillbaka i rummet och sade: — Ack: Hvem vet, om icke detta bref innehåller en sanning Som anklagar mig! Detta förtärande tvifvel har så ofta förföljt mig; men nu trodde jag dock, att jag var befriad derifrån. Albert, det är kanske jag, kanske endast jag, Som misstagit mig! Jag kunde icke fatta denna stränga, tillbakadragna karakter; jag kunde icke emot den bibehålla det lugn och den värdighet, som endast varit i stånd att gifva mig så mycken öf vervigt öfver den, att jag kunnat böja den. Jag ville vinna seger genom ett enda anfall; missnöjd öfver att endast blifva älskad af pligt, ville jag hos henne framkalla en passion, som det var henne omöjligt att hysa. Jag hade åtminstone hoppats, att hon med hänryckning skulle emottagit de första försöken af en inbillningskraft, som icke visste hvad den skulle företaga sig med alla sina glödande bilder och ideer ... Allt hvad jag dermed uppnadae, var, att hon började hysa misstroende till mig och förakta mig! Då jag således icke kunde läsa denna bok, fann jag det vida beqvämare att sönderrifva den, än att spilla mera tid på att lära mig förstå den; min barnsliga vrede skaffade sig luft i bittra ord och oförnuftiga hånande yttranden; och sedan jag förstört alltsammans, emedan Jag icke förstod att vänta, bröt jag stutligen bandet