Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1853, sida 3

— — — — —— — —— tjenar sig sjelf till näring och plåga, försvinna! Jag anser dig för min räddare och förenar mitt öde med ditt! Du reser tillbaka till Blignieun .... låtom oss resa tillsammans, Albert! Albert upphäsde ett glädjerop: hvarje tvifvel, som han under de senaste tjugofyra timmarna bekämpat, försvann i detta ögonblick; just i detta ögonblick sattade han större förtroende och kärlek till sin fader, än han någonsin förut hyst för honom. . — Ol sade han, under det hans ögon strålade af en himmelsk glädje. Jag visste väl jag, att man baktalade er; jag visste ju, att ni alltid varit den redligaste och ädelmodigaste menniska på jorden ! . Och under det han omsamnade hr dsbparon, tillade an Hvilken lycka det ändå var, att öfversten icke dödade mig. . sålunda tillbragtes dessa två ännu några ljufva timmar i hvarondras sällskap. Då Albert oförtöfvadt ville resa, började de genast sina förberedelser för afreSan; härmed sysselsatte de sig båda, Albert med ett ansigte, som strålade af glädje och hänryckning, Octarien med en sådan ifver och brådska, att man skulle trott honom vilja bemöda sig att undvika att tänka på det som förestod, eller att han vore rädd att börja vackla i sitt beslut. pe öfverenskommo om att de skulle resa följande dagen och att Ludvig, grefvens kammartjenare, skulle stanna i Paris några dagar, för att träffa de sista nödiga anordningarna. (Forts.)