Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1853, sida 3

—— —————— — nöje i att sörstöra sitt eget verk; idealet är en bedräglig skepnad, som försvinner, så snart man söker vidröra den! stolthet är en asgrund, som uppsluker och uttorkar allt, hvad man kastar deri för att fylla den! Herr dEsparon blef mer och mer rörd, ju mera han lättade sitt hjerta genom dessa plågsamma bekannelser. — Ack! återtog han och blickade på sin son. Hvarför har du, utom den glädjen att återse dig, skänkt mig den trösten att känna mig vara älskad? Hvarför skulle dock denna glädje blifva min lott, innan jag förlorat allt? Jag olycklige! jag kan ju icke anklaga andra än mig sjelf! jag borde ju sjelf ha förutsett det, som nu drabbar mig! — men det tjenar till ingenting att jag nu beklagar mig; nu är det för sent! — Och om det ändå icke vore försent? sade Albert liksom en länge hyst ide plötsligt genomfarit hans hufvud. Om det ännu vore god tid att lyda Guds röst och en Sons böner och att skänka henne en smula glädje, som i så många år lefvat ensam och -cdslagen. — Huru? ... hvad är det du säger? . . . tror du verkligen, att det skulle vara möjligt? . . nor: Jag är fullkomligt öfvertygad om att detär möjigt! — Jag skulle ånyo kunna intaga min plats vid den härd, från hvilken jag en gång flydde bort ... jag skulle ånyo kunna intaga min plats i det hjerta, som jag sårat ? — Det ansvarar jag för, att ni kan! — Välan! utbrast hr dEsparon som tycktes gifva vika för en öfvermensklig tillskyndelse. Välan! du segrar! Må denna dämon, som vidlåder mig i mitt inre, dö! Må detta äregiriga fikande, som icke något är i stånd att fullkomligt tillfredsställa, dessa drömmar, dem intet kan verkliggöra, denna eviga ängslan, som