Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1853, sida 2

man öfverse hela landskapet; när man vände sig om och blickade tillbaka, såg man långt borta det röda taket af slottet Blignieur; och något närmare, vid klystans brädd, såg man det lilla kapellet, under hvars portal jag så ofta funnit skydd ... — St. Marthas kapell! afbröt honom Albert. Detta ställe är mig dubbelt heligt och dyrbart. Ty när jag gick på jagt i bergen, var det dit som min moder gick för att passa på när jag kom tillbaka; derifrån fick hon sigte på mig, när jag kom ut ur Esteva-skogen; och hennes ängslan försvann så snart hon fick se mig. — Dig håller hon således mycket af? sade Octavian med en af djup rörelse darrande stämma. Och ban tillade sagta, liksom talande för sig Sjels: U Ja, det är sannt, makans hjerta kan vara tillslutet; men det kan modershjertat aldrig! U Ja, min fader, hon älskar mig! Nu vet jag det; och likväl tviflade jag derpå ända tills i går. — Hvad säger du? — Då hon ej tycker om att uttala hvad hon känner, och då hennes stränga blickar och tillslutna läppar aldrig uppmuntrade mina smekningar, beskylde jag henne inom mig för köld . ... — Du också? utbröt hr dESparon darrande. — Jag skulle så gerna hos henne velat finna något af den obegränsade och ömma tillgifvenhet som jag kände uppfylla mitt hjerta, och då jag aldrig kunde upptäcka den, Så trodde jag, att hon icke älskade mig. fl o, Albert, Albert! Det förekommer mig, som om jag hörde dig berätta mitt eget lifs historia! Ö Ja! återtog den unge mannen. Det trodde jag, och ni kan tänka er hvad jag lidit deraf; men nu bar jag i mina händer bevis på, att jag var otacksam och