Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1853, sida 1

bert allt hvad han visste om hr dEsparon; och det blef med hvarje ögonblick allt mera omöjligt att bilägga striden genom ömsesidig förlikning. Den unge mannens ställning var hotande; och hr de Charveys blod började ovillkorligt att jäsa öfver denna ton och detta språk, hvarvid han var så litet van. — Nå, min herre, jag väntar på ert svar! tillade Albert med mera kraft. — Vill ni taga edra ord tillbaka? Vill ni berätta mig allt? Eller vill ni slåss? . Jag tycker verkligen, att jag talar temmeligen tydligt! Ofversten tyekade ännu och sökte en utväg att komma ifrån denna obehagliga sak; men han fann ingen. Nu närmade han sig till Albert och sade i en mildt förebrående ton: ,— Det är således ert fasta beslut att få mig att beså en dårskap... Nå ja, min herre! ... eftersom ni nödvändigt vill, så är jag till er tjenst ... Vi skola då slåss. De närmare vilkoren aftalades i största hast; de tvenne motståndarne kommo öfverens om att träffas klockan åtta följande morgon i Boulogne-skogen, der de skulle slåss på värja. Öfversten tycktes här vara riktigt i sitt element; han ordnade allt med ett förutseende, som är eget för en man, som är van vid dylika saker. Då och då afbröt han sig sjelf, för att med ett synnerligt intresse betrakta honom, med hvilken han skulle slåss på lif och död; och under det han förklarade för Albert, att han skulle taga en kirurg med sig, och höll en föreläsning för honom, öfver huru långt afståndet emellan dem skulle vara, sade han till sig sjelf, att ban hade vida större lust att omfamna honom och trycka honom till sitt hjerta, än att duellera med honom. Då Albert fem minuter sednare befann sig ensam på gatan, och då den känsla lemnat honom, som all