Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1853, sida 1

— —— — —— CSF — Men då det är historiesorskarens pligt, att ur annalerna skapa en trogen stereotypbild af fakta, har romanförfattaren för uppgift att ställa densamma lefvande midt ibland oss. Gustaf III egde också nog lif — att kunna lefva ännu i dag. En häfdatecknare har sagt, att han hade tvänne profiler af den största olikhet, och häfdatecknaren må skildra dem; romanförfattaren deremot kan vända sig ifrån dem båda och betrakta honom — en face. Ju sSjälsullare ett ansigte är, yttrar Franzen, ju mindre ligger karakteren i de stående dragen. Har den snillrike författaren häri rätt, då må man också hafva rätt att söka Gustafs karakter i uttrycket, i det hela, i den strålande blicken, i anletsdragens genialiskt milda och leende glans. När Sergel modellerat Leopold, sade någon, att modellen ej var lik. Man bör ej betrakta den, svarade konstnären, så här nära, utan bögt uppsatt i ett tempel, så som esterverlden skall se skalden. Det är så. Snillet har i sanning inför efterverlden större privilegier än konungarne. Må man äfven — så vida Gustass handlingar förtjena det — gissla honom, såsom Konung, men, såsom snille, ändock betrakta honom, så der i ett tempel. Had fel hans tid än egde. utlåter sig Tegnår, så fanns det dock sol, så fanns det dock ljus deri. Detta ljus, allt för aflägset, för att nu mera kunna förblända oss, bör likväl kunna upplysa oss. Efter Gustafs död betvislade man inför Sergel, att han var salig. På sitt vanliga kärnspråk utropade denne: men han var i alla fall ett genie, och ta mig tusan djeflar är han icke salig. Vi svära på ingenting, men skola försöka att låta honom tala och handla sjelf. Med anhållan om tillgift för vår kanske allt för långa anmälan, vilja vi med några få ord endast tillägga, att vår afsigt är, att i en följd af romaner genomgå det tjugutal af år, som sammanfattar Gustaf III:s regering.