Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1853, sida 1

c ——k— — Stå; det säger mig att det icke står rätt till, och at ni aldeles icke får veta något derom. Jag vill derför underrätta er, att er moder, den sanna och för mig så dyrbara engeln till qvinna, skrifver ju till er hvar åttonde dag, och att ni följaktligen tror att ni mycket regelmässigt hör någonting ifrån henne! . .. Men ni misstager er. I sina bref gör hon ju ingenting annat än förmanar er att vara förnuftig, att beständigt vara en god kristen och att taga er tillvara för den stora Staden, i hvilken man säger, att der äro lika många vackra kläder som dåliga hjertan; men hon berättar er aldrig något om sig sjelf! Men, ser ni, saken är den, att hon nu ända sedan ni reste bort dag efter dag blifvit sjukare; nu är knuten löst; det ord, som var så svårt alt uttala, är nu sagdt! Ja, hr Albert, ni blir väl bra mycket öfverraskad häröfver; gör ni icke det? Hon har ju alltid varit så kall, hur knappt tillåtit att ni omfamnade henne! : Ja, hvad skall man säga? Hon var nu en gång så skapad, vi kunna icke förändra henne; hon är en af de menniskor, hvilka behålla allt hos sig sjelfva, djupt i sitt hjertas innersta tills de qväfvas deraf. Er mor har kanske icke smekt er så mycket, som Nilgerna skulle hafva velat; men hon älskar er så högt, att man verkligen får medlidande med henne. Under de tretton år, då andra menniskor, som hafya Vida mera honungsöta ord till buds, mycket väl kunnat umbära er, har hon vårdat er med en sådan omsorg, att tillochmed jag skulle få svårt att uppvisa Maken dertill. Ni skulle hafva sett henne, när ni gick på jagt. Hela förmiddagen tillbragte hon med att bedja Gud; och när tiden nalkades, då hon hoppades att nj skulle återkomma begaf hon sig, hurudant vädret än måtte vara, ut till St. Marthas kapell, hvarifrån man kan öfverse hela den bergsstig, på hvilken Ni plägade återvända. — Der stannade hon och rörde sig icke ur