lighet. Han lutade sig således ned till ynglingen och hviskade hastigt: — Man betraktar oss, min herre, låt oss gå in i galleriet. De begåsvo sig nu till de ensliga oeh öde tillslyktsorterna för den olyckliga målarekonsten, dem konstnärerne prydt med det sorgliga namnet: Katakomberna. Då de anländt dit, stannade öfversten och sade till Albert: — Se så! låtom oss nu komma till en förklaring, unge man! Jag har förolämpat er emot min vilja. Icke sannt? Detta sätt att inleda samtalet bragte Albert aldeles ur fattningen; men han var icke den, som lät det stanna dervid. Då hr de Charveys fråga i hög grad öfverraskat honom, och då hans sinne var alltför upprördt, att han skulle kunnat väga sina ord, sade han med bestämd min: . — Nej, min herre! det är tvertom jag, som förnärmat er, och jag är redo att underkasta mig följderna deraf. Mitt namn är Albert d Esparon. Öfversten hoppade till lik ett lejon, som blifvit riSpadt af den första kulan; han ilade emot den unge mannen, skarade hane båda armåf Med sina kraftful: la händer och sade: — Ni? ... ni? . ni är Albert dEsparon, en son till gresvinnan dEsparon? — Jag är son till grefve Octavian dEsparon! svarade Albert i det han stadigt och oförändradt betraktade hr de Charvey. Denne förstod nu alltsammans; och den unge mannen som var så hänförd, så öppenhjertig. och hvars dyrbaraste känslor blifvit sårade, ingaf honom det lifligaste deltagande den ömmaste välvilja och det innerligaste medlidande. (Forts.)