Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1853, sida 1

TapRAMLIUUC VILL UVMIJL nmaliTC le SIV Uu1ILIH1149 301I DIAUuIsel-Kommissionen sinner antaglig, blifva i auktionstillsället uppgifne. Götheborg den 6 December 1853. Drätsel-Kommissionen. (15193) Den 19 December. Svenska Tidningen har på sista tiderna kommit in på ett ämne, som gjort honom mer än vanligt retlig, hvilket ämne väl ock varit den rätta anledningen till Svenska Tidningens existens. Här kämpar han derför för hem och härd, och man bör derföre icke dömma honom alltför hårdt, om han derunder skulle något förgå sig. Hvar och en inser, att det ämne hvarom här är fråga är: åkade anslag till försvarsverhet. IIaromkring koncentrera sig alla detta partis bemödanden; härför har Sv. Tidn. blifvit uppsatt och härför ha alla möjliga löjtnanter och adjutanter blifvit inkommenderade till riddarhuset. Också hafva nu de krigsartiklar begynnt i Sv. Tidn., hvarpå man länge väntat. Kort sorran den kongliga propositionen om flera millioners nya anslag till försvarsverket blef ingifven till rikets ständer, visste Sy. Tidn. att berätta om starka ryska truppsammandragningar i Finland och på Åland. vi och andra enfaldiga politici tyckte väl, att alldrig faran för Sverge från rysk sida kunde vara m.ndre än då Ryssland vore fullt upptaget i söder, men så uppfattades saken ej af dem, som voro mera initierade i de diplomatiska, eller rättare sagdt anslags-hemligheterna. För dem blef Rysslands hittills ganska betänkliga krig med Turkiet en anledning att skrämma upp vår beskedliga nation, som också, då det är fråga om Rysssland, lätt ser spöken midt på ljusa dagen. Likväl hade denna första manöver icke vederbörlig effekt. Det märktes just ej att någon blef skrämd, men deremot höjdes röster emot de orimliga anslagen. Sv. Tidn. har till allt hvad ifrån det hållet blifvit sagdt endast haft sitt tvärsakra omotiverade svar: dumheter, osammanhängande prat, m. m. Det har varit beundransvärdt att se med hvilket förnämt lugn Sv. Tidn. slängt detta svar i synen på enhvar, som vågat hysa en annan tanke om rikets sjelfständighet än Sv. Tidn. och dess vapenbröder. Alldrig har dock Sv. Tidn. gått i detta fall dristigare till väga än i ett anfall mot Götheborgs högt aktade och värderade representant, hr Björck, som förekommer i dess blad för sistl. måndag. Sv. Tidn, begynner med följande tirad: Det första af praktföredragen vid denna riksdag, tillhörande det kända slaget, der man, med obeskriflig dristighet, kan tala länge, utan det ringaste förnuftiga sammanhang, hölls förlidne onsdag. Såsom stöd för detta påstående anför Sv. Tidn. en vrängd och förvänd framställning af hr Björcks yttrande i bränvinsfrågan, till svar å den kungliga propositionen i denna fråga, och tar sig på grund deraf friheten kalla hr B:s yttrande ett pecorale i den kända stil, der man talar hit och dit, utan att en förnuftig slutsats deraf kan dragas. Längre nedkallas det pjoller, liknas vid ett oredigt nysI tan o. s. v. Hr Björck har visserligen ej behof af någon annans försvar, ty han är en man, som reder sig, om det vore mot tio sådana motståndare som Sv. Tidn.; men vi kunna dock ej underlåta att bemärka, det just det yttrande af hr Björek, hvari Sv. Tidn. ej kunnat finna något förnuftigt sammanhang, är utmärkt för sina sunda tankar och rediga slutföljder. Att Sv. Tidn. deri ej kunnat finna något sammanhang, är således ej talarens fel, utan torde röja någon brist i Sv. Tidn:s uppfattningsförmåga. Nu är det likväl ganska oklokt, att kalla allt för dumhet och oförnuft, som man sjell ej kan eller ej vill fatta. Man blottar dermed ofta endast sin egen förståndssvaghet, och detta bör hvarje klok man i det längsta undvika. Sv. Tidn. skall, såsom vi hoppas, derföre ej taga illa upp, att vi gifva honom det vänliga rådet, att iakttaga litet mer försigtighet vid bedömmandet af våra representanter. Sardeles är denna försigtighet nödig vis å vis hrBjörck. Vi kunna, oss emellan sagdt, upplysa Sv. Tidn. att hr Björcks starka sida ligger just i det som Svenska Tidningen frånkänner honom, nemligen i hans utmärkta hufvud, hans på en gång hastiga och genomträngande uppfattning, hans skarpa logik och hans ovanliga detaljkunskaper. Inser då icke Sv. Tidn., att den för hvar och en som känner hr Björck, gjort sig rent af löjlig med att framställa honom såsom ett dumhufvud? Detta måste ju — det gör oss ondt att säga det — ovilkorligen återfalla på Svenska Tidn. sjelf. Och hvart tar det då vägen med Sv. Tidn:ns anseende, om man t. o. m. börjar draga dess fåretånd i tvifvelsmål?