Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1853, sida 3

in och göra finter. Vänner af den moderna gästvänskapen, vulgo fyllhundar, illuminera så länge, att de sjelfva blifva genomskinliga. Älskare göra larm som raketer, antaga derpå allehanda färger och försvinna. De flesta konstproduktioner förekomma dock i äktenskapet, och äkta folk veta aldeles icke huru stora konstnarer de äro. Den ene visar såsom atleth huru mycket han kan bära, en annan reser såsom Savoyard omkring med med sin mulåsna, och huru mången äkta man är icke utmärkt som hornist, under det hans äkta hälft gör larm i verlden med munlådret. Många äkta män bära ett kors, medan de i slaget vid Belle Alliance blifvit gjorda till invalider. Gamla ungkarlar, hvilka i sin ungdom slöto sig till de gamla, och nu, sjelsve gamla, måste sluta sig till de unga, utgöra skuggspelsfigurer, i det att ynglingarna ställa dem i skuggan och flickorna föra dem bakom ljuset. Men gamla jungfrur, hvilka hellre önskade vara unga fruar, sysselsätta sig med svartkonst, i det de på allt möjligt sätt förvandla sig, för att förhexa eller nedsvärta andra. De unga sprättarna spela förnämsta älskarerolerna i modets apkomedi. Filosofer och spekulanter väcka uppseende såsom luftseglare, i det de bygga luftslott. Pietister drifva sitt verk i en Camera obscura, utan att för verlden framställa en enda ljusbild. Pedagoger rida fram till sin ära genom den förträlsligaste dressur. Allöopather förskaffa sig en Sspeditörs rykte genom ferma försändningar, och homöopather förvärfva sig förtjenster såsom värfvare. Humorister uppehålla sig såsom vattentrampare på ett sockervatten-haf af söta plattheter, i det de alltid hålla sig vid ytan, men aldrig gå till botter med något. Humoristerna hafva öfverhufvud mycket gemensamt med vattendjuren. De vrida och sno sig som ålar, och utdela dervid många elektriska slag. Liksom hvalfisken utkasta de i hvarje andetag en ström — af ordlekar, de höja sig ock såsom flygfiskar för ett ögonblick öfver sin sfer, men falla äfven lik dessa genast her igen. Blott en sak ega de icke gemensamt med fiskarna: de äro icke stumma som en fisk. Denna djurklass utmärker sig dock för kallt blod, under det de hetsiga författarne kalla sitt vatten aqua vite, men i stället för spiritus leverera de endast drågg, oeh om man verkligen hos någon af våra poeter skulle finnå en smula spiritus, så är det en redan slocknad, som de blott citera. Lyrikerna åter frambringa endast missfoster, hvilka än hafva en fot för mycket, än en förlitet. Konstnärer i allmänhet förrätta underverk genom homöopathien, i det deras egna medel icke äro särdeles stora och de ej eller intaga särdeles mycket af andra. Det onda, hvaraf de lida, är vanligen brist på matsmiltning, i synnerhet ligga recensioner tungt i magen på dem; och bittra recensioner kunna de aldeles icke fördraga. Det obetydligaste de dock pläga intaga är — den obetydligaste publiken. Men kritiken är ensidig å la Paganini och hos publiken, liksom ibland konstnärerna hör man ofta stämmor utan den rätta takten, och således gifves det konstproduktioner utan dissonans. Men vi, mina värdaste åhörare, ha i dag som alltid visat den bästa ton och låtit höra den älskligaste klang. Ty förträffligheten af vår tids produktioner består mindre i de medverkandes gåfvor och sätt att använda dem, än uti publikens rikliga gåfvor. Men som jag märker, hafva mina tankar gifvit sig allt för mycket ut på resor, och i stället att tala om resesållskap, tid och lågenhet, har jag försummat tiden, och mången resande ibland sållskapet försummar slutligen också lågenheten. Jag vågar således icke längre uppehålla er, af fruktan att ni sedan uppehållen er förmycket öfver mig, utan ber dem, som kanske skulle vilja låta mig fara med sig, icke fara allt för illa med mig. Eder alla, som haft tålamod så länge och med så mycket, önskar jag en lycklig resa genom lifvet, och mig sjelf åter ett snart och gladt sammanträffande med er och en så god lägenhet dertill. — —— — U a