Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1853, sida 2

sig sjelf luttrad och föryngrad, vik på 3 allt I hvad han förlorat, återstäld från allt hvad han lidit. Det var liksom om hr dEsparons samvete och sjelfkänsla först nu började vakna och som om den källa, hvilken så länge blifvit föraktad, att den nu nästan var uttorkad, småningom åter framqvällde. Om hr dEsparon hade närmat sig till Albert några är förut, innan hans hjerta blifvit alldeles oemottagligt för ömmare känslor, så skulle denna lyckliga krisis sannolikt varit afgörande. Nu var egoismen hans förherrskande känsla, man måste nemligen i god tid lära sig att göra uppoffringar, att åsidosätta egna önskningar, om man vill tjena andra; och detta förstod Octavian aldeles icke. Efter trenne månaders förlopp visade sig några nästan omärkliga tecken tin förandring i förhållandet emellan sader och son. Ir dEsparon började att vara oftare borta. En dag inträdde Albert plötsligt till sin fader och såg honom omgifven af några obekanta personer, med hvilka ban talade förtroligt, och dem han gaf tecken att tiga, då han märkte sin son; sedan dessa fremmande vexlat några höfliga ord med Albert och hans fader, gingo de tyst sin väg. Eu annan dag erböll hr UEsparon i Alberts närvaro ett litet prydligt bref; han rodnade, läste det i största hast och ref det derpå genast i bitar; det var tydligt att han var rörd, och en qvart Sednare tog under någon förevändning sin hatt och gick ut. Allt detta var icke af stor betydelse för Albert, som icke kunde förstå hvad som låg derunder; han blef således vid dylika tillfällen mera öfverraskad än egentligen bedröfvad. (Ports.)