Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1853, sida 2

dHämän3m3333 RK ARI AMONE —— — polisattentatet mot Bonden Olof Ändersson. om denna händelse, som förut blifvit i korthet omsförmåld, gå vi att i dag lemna en närmare berättelse, stödd dels på vittnesmålen inför poliskammaren, dels pa aktade personers, som åsett tilldragelsen, skristliga lramställning. Olof Andersson, som efter all sannolikhet var något Irucken, befann sig, jemte åtskilliga andra personer, d. 17 sistl. September, uti handl. Ahrenbergs salubod vid Torggatan. Åtskilligt glam förehades och en och annan vänskaplig knuff lärer bland de unga drängarne, sasom ofta sker, blifvit utdelad. Då Olof Andersson skulle ut ur boden halkade han och kom i sittande ställning ned på nedersta trappsteget. Hr Ahrenberg intygar, att Olof And:n vid tillfället fått en knuff, som torde hafva vållat detta fall. I ögonblicket fattade honom poliskonstapeln Ljungqvist i kragen, för att föra af honom till polishäktet, utan att undersöka om mannen var så öfverlastad, att han behöfde tagas i förvar och utan att fråga efter, vare sig hos hr Ahrenberg eller hos någon annan, om någon ville taga honom om hand ). I förskräckelsen grep Olof And:n tag uti en utanför boden stående kärra och höll sig der fast, under det poliskonstapeln med all makt sökte rycka honom lös. Under denna kamp lära de båda en gång fallit omkull. Konstapeln, som ej ensam förmadde besegra den öfverlastade bonden, kallade på hjelp och anmodade en tillkommen arbetskarl, A. P. Andersson, att hjelpa, men då denne äfven skulle satta tag i Olof Andersson slet denne sig lös och sprang upp i hr Ahrenbergs bod. Polisen följde honom hit och kräfde slygtingens utlemnande, men hr Ahrenberg vägrade, i det han uppgaf mannens namn och vistelscort, samt uppmanade Olof A., att gå upp på det rum, som hr A. har en trappa upp för sina kunder bland allmogen. Denne lydde och härmed slutade första akten af uppträdet. Efter I å 2 timmar, under det hr Ahrenberg var hemma och spisade middag, inträdde poliskommissarien Wickstrand, atsölja af trenne poliskonstaplar, och fordrade att få gripa Olof Andersson, såsom den der slagit poliskonstapeln Ljungqvist. Utan att afvakta hr Ahrenbergs ankomst, säledes utan hans begifvande, begaf sig polisbetjeningen upp på det rum, hvarest Olof Andersson ännu uppehöll sig och fordrade att han skulle följa med till häktet. Denne vägrade, sattade nu tag i en i rummet varande säng och släpade denna omkring rummet, under det polisbetjenterne sökte draga honom med sig. Genom slag af batongerna på armar och händer tvungo de dock Olof Å. att släppa sitt tag så väl i sängen som sedermera i dörrposten, der han slutligen ville halla sig fast, och släpade honom ändtligen baklänges utför trappan, ned i boden, samt förde honom härifrån till poliskammaren, hvarest han inkastades i finkan, sedan man plockat af honom hans mössa, halsduk och atskilliga lösare persedlar. Mannen togs således med väld utur det hemvist hr Ahrenberg honom upplåtit — (när ett sådant vald utöfvas af andra än polisbetjenter, kallar man det hemgång) och håktades, men frigafs äter sent på aftonen, genom en handelsbokhällares bemedling. Vi stanna här för att göra några frågor. IIvarföre häktades Olof Andersson? Derföre att han var drucken. — Ager man då rätt att t. o. m. gripa druckna personer på deras rum? Nåväl — han häktades för det han med hugg och slag öfversallitpolisbetjeningen. Men huru kunde han da sedermera lossläppas? Anmärkningsvärdare än detta vald, är dock om möjligt, poliskammarens påföljande behandling af saken. Vid de ransakningar, som i mälet, inför poliskammaren nöllos d. 19 Sept. samt d. 7, 10 och 31 Oktober, vittnade 7 personer, deribland en poliskonstapel, ett jäfsvittne samt tvenne Sotargesäller, som gäfvo polisen handräckning, och derför troligen äfven ersattes, dels att Olof Andersson varit rörd af starka drycker, dels drucken så att han raglat, hvaremot 4 andra personer, handl. Ahrenberg, handelsbokh. Wahrmark, nemmansson Pehr Johansson och arbetskarlen A. P. Andersson, intygat att de icke funnit Olof Andersson drucken, atminstone ej till skada. — Detta rörande ) Förordningen föreskrifver dock: Hvar och en som af starka drycker ofverlastad träffas å våg eller gata, må, när dess behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, förvaras i hakte, till dess han ätervunnit sina sinnens bruk. (Här förutsättes alltså, att personen är så drucken, att han förlorat sina sinnens bruk).